Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Erik Johan Stagnelius ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
om episka epiteter, sådana som guldkedssmyckade
skaror, verldsbesällande natt, vestanammande
fläg-tar, långhänsvallande vågor, majdaggbadade liljor,
tårduggande blickar, silfvertonande läppar,
elfen-skimrande skuldror, fogelomsväfvad sjö,
näktergal-oinspelade läger, rimfrostglittrande skägg,
himla-förvisande synder och svafvelflodomrullade berg.
Hvad var väl mer påtagligt än att en ung
författare, i hvars dikter man ertappade sådana
uttryck, måste vara en brandröd fosforist och
anhängare af det slags vitterhet, som man då
på spe kallade karbunkelpoesien? Bättre
underrättade domare visste väl, att så icke var och
att, om än den Stagneliska poesien i yttre later,
i några prunkande ordbildningar, i upptagandet
af mer inkedjade versformer och i ett visst anlag
för metafysiska tankegriller stundom hade ett
sken af frändskap med den nya skolans, hon
likväl till denna i alla sina inre och väsentliga
egenskaper intog en fullkomligt sjelfständig och
oberoende ställning, och dessutom i allvar och
djup, i sanning och åskådlighet, i romantisk
färgglöd och klassisk formskönhet var henne
vida öfverlägsen. Men med all den villighet,
som nu från flera håll tycktes vakna att göra
Stagnelius rättvisa, var dock ännu mycket som
bidrog att för den större allmänhetens ögon
hålla honom i skuggan eller åtminstone ställa
honom i en skef dager. Och i skuggan lefde
han sjelf helst. Man såg honom blott på
embets-rummet, der han dag för dag infann sig allt mer
blek och tärd, men ingen blick följde honom till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
