Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Erik Johan Stagnelius ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Väl mig, att till storhet och ära
Jag icke af ödet blef danad.
Fast glömd jag har lefvat, må hända,
Må hända likväl, att begråten jag dör.
Tungt är det en krona att bära.
Bland törnen han sorgligt är banad,
Med af g runden skall han sig ända
Den väg, som till magten och högheten för.
Ty afundsjukt gudarnes öga
Betraktar det stora, det höga:
De kufva den segrande drotten,
De störta de tornade slotten
Med väldiga armar i bråddjupet ner.
Och klipporna bäfva vid skallet
Och jorden sig fröjdar åt fallet,
Och folken i afiägsna länder
Högt jubla med klappande händer,
Och dvergen den krossade jätten beler.
Men långt ifrån yppiga salar,
Men, löst ur den glänsande bojan,
/ ringhetens blomstrande dalar,
I låga och halmtäckta kojan
Bor odlarn i leende ro.
Hans skördar af solen förgyllas,
Af silfverlamm ängarne fyllas;
Sitt lif utan strider han njuter,
I famnen han skämtande sluter
Sin fromma, sin lyckliga maka,
Och ljusalfer evigt bevaka
Hans böljande tegar, hans fredliga bo.
Att långt från den skyhöga borgen,
De vilda, de larmande torgen,
En älskande yngling mig förde
I öknar, der endast jag hörde
De susande träden och elfvernas våg!
Då började ismåna*ns vindar
Derute i skogarne stoja,
Jag stilla i eldupplyst koja
Vid brudgummens hjerta försmäktande låg.
Men knoppades sippor och lindar,
Men vaknade jorden ur dvalan,
Men sjöng den bebådande svalan
Ånyo vid bjelken af makar nes tak:
Då gingo förtroligt vi båda
Ur torfskjulets hägn att beskåda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
