Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Erik Johan Stagnelius ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och gifva dem till Gimles slutna portår
Demantenyckeln frälsande igen.
O
At Svegder hade, i första häftet af Iduna, Geijer
egnat en vacker romans. StagNelii behandling
af detta ämne i tragisk form ägde sannolikt rum
1817, samma år som han episkt besjöng
Wladimir den store.
Med rörelse vända vi oss till ännu ett
dramatiskt fragment, hvars ätnne är lånad t. väl icke,
som de förra, ur vår äldsta sagomyt, men dock
ur den inhemska folksagan. Våra ögon hvila
dervid på det sista arbetet af Stagnelii hand.
Att detta — ”Thorsten fiskare” — bär en så lekande
och skämtsam prägel, taga vi som ett tröätande
tecken, att hans sista dagar icke varit uteslutande
hemfallna åt dystra och qvålfulla intryck. I
allmänhet tyckes det vara mer än en blott
förmodan, att det längre besök i hembygden,
hvar-ifrån han återkom först på sommaren 1822, hans
sista i lifvet, verkat välgörande och uppfriskande
på hans sinne. ”Ett häftigt anfall äf det
furi-aliska onda, som jagat helsan från hans
ungdom och slutligen undergräfde hans lefnad, hade
nemligen — så , berättar hans förste biograf —
tvungit honom att begifva sig under sina
närmastes vård och uppsigt”. I deras krets
döfva-des för en tid hans plågor* man såg honom
mer än förr taga del i sällskapslifvet* och han
nedlät till och med sin penna till en och annan
skämtdikt. Om han, såsom troligt är, under
denna sin vistelse i Kalmar äfven utarbetade
sorgspelet ”Bacchanterna”, är detta ett nytt bevis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
