Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Erik Johan Stagnelius ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det mest roande är kontrasten mellan hofton
och hofskick å ena sidan och å den andra
Thor-stens godmodiga klumpighet och rama
bond-språk, späckadt med ett och annat mustigt
ord-stäf. Att han någon gång faller ur sin role
genom en alltför grann och rosenfärgad diktion,
är något, som hörer till författarens skötesynder
och kan hår förklaras genom bemödandet att
hålla den poetiska stilen oppe. För det
didaktiska syftet tjenar det af skaldens humor här
inlagda romantiska elementet, genom
uppträdandet af luftiga andeväsen, som ironiskt drifva sitt
»pel med de arma dödliga och äfven i den råa
naturmenniskans bröst väcka dåraktiga lustar
och förhoppningar, öfver hvilkas gäckande de
sedan jubla.
Då vi nu från de inhemska ämnen, som
Stagnelius valt till föremål för dramatisk
behandling, öfvergå till dem, hvilka han hemtat
ur den Grekiska myten, möter oss främst hans
redan nämnda sorgspel ”Bacchanterna eller
Fanatismen”, som ur artistisk synpunkt är att räkna
för den mest fulländade af alla lians dramatiska
skapelser. Man märker, att det är på denna
grund, som han rätt är hemmastadd, lycklig att
fritt få röra sig i de Helleniska former, från
hvilka han icke ens i sina fornnordiska dramer
fullt kan lösgöra sig. I ett företal erinrar han
om, att den klassiska och den romantiska poesien
endast skiljas genom sin olika rigtning. ”Den
förra nedstiger ur en öfversinlig verld för att
i tidernas och tingens flod spegla sin fägring;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
