Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Erik Johan Stagnelius ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Styckets idé är, som vi sett, att, till väsen
och verkningar, symbolisera kontrasten och
konflikten mellan den äkta, sant inspirerade
entusiasmen och det uppjagade sinnesrus, som är den
förras sken och karrikatur. Det är här tyrsen,
som bräcker lyran, det sköna, soin mördas af
en rusig glädje, det är allvaret, som dukar under
för lättsinnet, det är skrålet, som öfverröstar
sången, vinrankan, som qväfver lagern, det är
fanatismen, som bär hand på religionen.
Försonande visar sig till slut i ett silfvergrått moln
den mördades skugga. På ömse sidor om
honom glimma lyrans och svanens stjernbilder, och
hvad han profeterar om sig, må i sin mån gälla
äfven hans Svenske sångare:
Äoner af oändlig glädje för min blick
<Sig öppna, som för menskoögon himlar, haf;
Och högt på jorden skall man sjunga mitt beröm,
Så länge Lyrans silfver strålar än i skyn,
Och himlasvanen öfver vintergatans flod
Stjernprydda vingar breder i den lugna natt.
Vid samma tid som Stagnelius diktade
”Wisbur” och ”Sigurd Ring”, har han ur den
Grekiska fabelverlden dramatiserat tvenne ämnen,
dem han hemtat från Ovidius, det ena ur hans
Metamorfoser, det andra ur hans Heroider. Båda
dessa — ”Narcissus” och ”Cydippe” — har han
behandlat i en lätt operastil, med användande af
en musikaliskt skiftande vers och inläggande af
en mängd sångbara partier. Det förra stycket,
åt >hvilket han, efter Stjernhjelms föredöme,
gifvit benämningen ”Ballett”, motsvarar närmast
hvad man i en sednare tid kallat lyriskt diver-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
