Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Erik Johan Stagnelius ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Allgode Gud, åt våra själar gif
I pröfningens och jemrens törnedalar
Hvad för det högre lif vet de behöfva!
Styrk deras kraft och faderligt dem mätta
Med gyllne frukter ur ditt paradis!
Förlåt oss, herre, så som vi förlåta!
Mät bördan efter våra svaga skuldror
Och led oss ej i frestelser, der segern
Ej är beredd! Oss från det onda fräls!
Ty kärlekens och ljusets gudaspira
Du evigt sträcker öfver ting och andar,
Och i äoners skiftande äoner
Ar magten, äran, herrligheten din.
För sådana verser, den vackraste parafras af
Herrans bön, som något språk äger, och för
hvars skära ljus både Popes och många andras
försök blekna, förlåta vi gerna författaren, att
han äfven i ”Martyrerna” någon gång, lockad af
sin trollmagt öfver språket och sin styrda i den
lyriska beskrifningen, uppehåller dramats gång
genom breda och utförliga skildringar af hvad
egentligen föga hör dit, såsom t. ex. då i det
ögonblick som den Romerske prokonsuln
brinner af otålighet att få veta, om den utskickade
centurionen Gabinius upptäckt de kristnas
tillhåll, denne, innan han svarar, att han funnit
dem i den undangömda skogsgrottan, först ger
en förtjusande, men flera sidor lång, beskrifning
öfver denna grotta, öfver den skog, hvaraf hon
genom denna skog*. Men från en strängare räfst
med styckets dramatiska svagheter, till hvilka
omgifves, och öfver den
som leder
Atterboms började, men ty värr ej fortsatta och afslutade
afhandling öfver Stagnelius har här, likasom på några
andra ställen, vägledt minnestecknarcn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
