Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Erik Johan Stagnelius ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vi då i främsta rummet måste räkna, att plan
och intrig så godt som saknas, afhålla oss ej
blott de många enskilda förträffligheterna. Det
är äfven något annat, som afväpnar oss:
besinnandet nemligen deraf, att författaren aldrig
sjelf utgifvit detta sitt arbete hvarken för dram
eller sorgspel. Då han helt enkelt kallat det en
dramatisk skaldedikt, äger det rätt att blott som
sådan bedömas. Den dramatiska formen är då
här icke underlag för ett inveckladt, konstrikt
sammanfogadt, af fina guldtrådar genombrutet
arbete; den är endast snöret, som sammanhåller
perlorna i ett radband.
Till sista tiden af Stagnelii
skaldeverksamhet höra, likasom ”Martyrerna”, de begge drama-’
tiska utkasten: ”Glädjeflickan i Rom” och ”Albert
och Julia eller Kärleken efter döden”, det förra
en spökscen, det sednare en scen ur andeverlden.
Den kraft, hvarmed han redan i det förstnämnda
stycket beherrskat och grupperat sitt ämne, och
icke blott åt de begge hetärernas, Antonias och
Laurettas, olika personlighet och den nattlige
älskarens, Francescos, gestalt, men åt sjelfva
vålnaden af Olindo, förmått att gifva full och
lefvande åskådlighet, visar sig i ”Albert och Julia”
ännu mer öfverlägsen. Ingenstädes har den
Stag-neliska poesien så som här yppat det innersta
af sitt esoteriska lynne, ingenstädes hans sångmö
så biktat sina hemligaste tankar. På samma
gång hon gör bruk af den Svedenborgska
föreställningen om andeverlden, låter hon denna
genomglödgas af en kärlek, som ej frågar efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
