Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Erik Johan Stagnelius ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
åtminstone en öfverträffande förmåga i att
öfver-sålla afgrunden med rosor och att utmåla
prakten och nöjena i sina festligt upplysta gemak.
I den yngre romantikens anda hade
Stagnelius redan under tidigare år författat ett
skådespel på prosa: ”Eröfringen af Ceuta”, som då
flere gånger skall hafva blifvit uppfördt inom
hans familjekrets. Man spårar redan här, i
uppfinning och gruppering, ett större afseende på
de sceniska fordringarna än man i hans antika
sorgspel är van att finna. Ännu märkbarare
är detta i det romantiska sorgspel, som diktades
närmare slutet af hans lefnad och hvars onda
rykte bortvändt uppmärksamheten från flera dess
obestridliga förtjenster. Det är en egen
samrnan-träffning, att just det stycke, der han som
dramaturg bäst anlagt sin poesi för scenen, gjort
sig för denna omöjligt genom gräsligheten af
sitt ämne, som, afskräckande för läsaren, blefve
för åskådaren outhärdligt. Blott att nämna
”Riddartornet”, kommer blygsamheten att slå ner
ögat. Hos Euripides och Racine är styfmodern,
som förälskat sig i sin mans son, ett helgon
mot den onaturlige fader, som här spelar
hufvud-rolen. Endast Neros moder i Lohensteins
veder-styggliga dram ”Agrippina” kan här komma i
täflan. Och likväl fordrar rättvisan det
erkännande, att, om Furierna varit med om att
välja ämnet, Gratierna gjort allt för att genom
behandlingen försona valet. Skalden har, under
sin fantasis vilda ströftåg, dukat under för
lockelsen, att på motiverna af ett excentriskt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
