Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Erik Johan Stagnelius ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
"Ej li/vets fröjder bida dig, olycksbarn!
Nej, bistra stjernor lyste din födslostund.
Att hämnas ödet, jag dig skänker
Sångens förmåga och klagolutan.
Vid hennes toner söf dina lidanden
’ Och blicka tåligt opp till ditt fosterland!” —
Så talte engeln. I mitt öra
Klingar hans varnande röst för evigt.
Det skulle föra oss för långt att nu in i alla
vikar och skär följa den Stagneliska lyrikens
breda kristallflod, der den i strömmande välljud
utbreder sig åt skiljaktiga håll. Vända vi ögat
åt hans Romanser, huru åskådliga, huru
genomskinligt klara äro ej de? Hur försmälter ej der
i samma tafla den lyriska färgtonen med den
episka? Hvem är, som icke minnes, hur
Qvällens guldmoln fästet kransa,
Elfvorna på ängen dansa,
Och den bladbekrönte Necken
Gigan rör i silfverbäcken;
eller hvem har icke lyssnat till ”den öfvergifnas”
klagan:
Undra ej, att tårar löga
Mina kinder, att mitt öga
Än på molnen i det höga,
An mot jorden ser;
Att ej mer i högtidskläder
Jag bland folkets ringar träder,
Aldrig dansar, aldrig qväder
Mina visor mer.
Fästa vi oss vid hans Idyller, hur på en gång
fridfull och lekfull är icke den naturverld af
ömma herdinnor och skalkaktiga herdar, till
hvilken vi der känna oss förflyttade! Vi ha
redan hört, med hvilken styrka han i sina Oden
talar känslans hänförda språk: ett lika musi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
