Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Erik Johan Stagnelius ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kaliskt utbrott af den möter oss i hans
konst-rika Canzoner; ett ännu mer omedelbart i hans
högstämda Hymner. För Visans enkla ton är
han icke främmande, och i sina Elegier står
han inom hela vår vitterhet ännu oöfverträffad.
Denna lyriska betraktelsedikt — uttryck för en
reflekterande och i ett mer kontemplativt
tillstånd försatt känsla — egnar sig särskilt väl
för karakteren af hans poetiska individualitet.
Delade mellan beundran för det kärnfulla
innehållet och för den helgjutna formen, som med
all sin stränga regelbundenhet erbjuder sig lätt
och konstlös, lyssna vi med förtjusning till
dessa mildt tonande elegier, hvarhelst de söka
sina ämnen, från jorden eller himlahvalfvet,
från dagens händelser eller nattens drömmar,
från foglarnes lif eller från ett stilla sörjande
menniskohjerta. Vilje vi höra, hur han sjunger
”till Naturen”:
Seglaren lik, som, från stormarnes våld och från rasande vågor
Frälsäd, på blomstrande kust hvilar sin tröttade köl;
Eldigt han sträcker sin famn mot den leende nejden och skickar
Upp öfver skyn en blick, vattnad af fromhetens tår:
Så i ditt moderssköt med sträckta armar jag ilar,
Blomstrande, hulda natur, ilar med offrande gråt.–
*Eller vilje vi återkalla hans bild af den höga
”Urania”:
Skaparen ensam satt i den gränslöst flammande rymden,
Tänkte sin egen bild, tänkte sig mystiskt en brud.
Genast hon framstod, herrlig och skön, lik den gyllene dagen:
Blånande eter och ljus voro den slöja, hon bar.
Stjernor sig virade festligt till krans om dess strålande hufvud,
Solens omätliga ros krönte dess heliga barm.
Och i dess glänsande hand log månens skimrande lilja:
Sådan för skaparn hon stod, sjönk ithans lågande famn. ’
C. W. Böttigen samlade skrifter. V. 39
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
