Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Erik Johan Stagnelius ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Se, själarna ila
Vid dödsengelns bud
Till gyllene hvila
I famnen af gud.
Se, floderna hasta
Med skummande fart,
I hafvet de snart
Sig dånande kasta.
Men aldrig min trånad
Till målet skall nå.
Blek, suckande, hånad,
Jag enslig skall gå;
Skall evigt, gudinna,
Lik stjernan dig se
Högt öfver mig le
Och aldrig dig hinna.
Det mystiska åskådningssätt, som ligger till
grund för ”Liljor i Saron”, har ej kunnat annat
än gifva en dyster entonighet åt innehållet af
denna diktcykel, som, det oaktadt, lika visst
har i sin magt att intaga och tjusa poetiska
sinnen som att afskräcka eller trötta opoetiska.
Hvad formen beträffar, möter oss oftast den
anakreontiska metern. Så t. ex. i alla de trenne
poemerna: ”Dialog”, ”Fången” och ”Maria”. I
det första föreställes själen, Anima, såsom en
sörjande nunna bakom sitt klostergaller samtala
med en strålande engel om sitt saliga fordom.
I ”Fången” åter framställes hon som en olycklig
slafvinna i verldsfurstens, Demiurgens, harera,
bevakad af sju bistra demoner — de sju
planeterna — och tolf lågande drakar, djurkretsens
tecken. Äfven solen och månen höra till hennes
vakt, men af dem får hon dock någon tröst:
Af forntida vänner
Ej någon hon skådar;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
