Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Erik Johan Stagnelius ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Några af de mest tjusande återstå ännu att
nämna. Till dessa kunna med skäl räknas
allego-Tien ”Källan” och det, äfven genom
förträffligheten af sin form — rimmad anakreontisk vers
– utmärkta, stycket: ”Samtal mellan Demiurgen
och Anima”, der den sednare, med sörjande
hänvisning på sina himmelska urminnen, föraktfull
tillbakavisar alla den förres inbjudande lockelser
till njutning af jordens nöjen och skatter. I
”Flyttfoglarne” är behandlingen lika själfull som
lycklig, och all mystik borta. Versen flyger
som dess ämne, och den sista slutar med en
erinran till menniskosjälen, att äfven hon är en
flyttfogel, men att
Det ler bortom hafv en
Mot foyeln en strand:
På hinsidan graf ven •
Är äfven ett land,
Förgyldt af den eviga morgonens brand.
öfver några af dessa dikter hvilar sorgen endast
som ett blekt månsken. I andra åter tager den
en hemskare färg och utbreder sig då som ett
svart åskmoln, genomkorsadt af blodröda viggar.
Vi erinra oss i förra fallet ”Suckarnes mystér”:
— — — Ser du hafveti Ilande det kommer,
Vill med blåa, längtansfulla armar
Under fästets bröllopsfacklor sluta
Till sitt bröst den liljekrönta jorden. \
Se, det kommer! Hur dess hjerta svallar
Högt af längtan! Hur dess armar sträfva!
Men förgäfves. Ingen önskan fylles
Under månen. Sjelfva månens ftdlhet
Är minutlig. Med bedragen väntan
Dignar hafvet, och dess stolta böljor
Fly tillbaka suckande från stranden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
