Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Erik Johan Stagnelius ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Så bä/va ej vid straffets vissa möte,
I marterskruden jublande dig kläd!
Det korn, som dött i jordens dunkla sköte,
Står åter upp, en gyllne himmelssäd.
Blott smärtans djupa hemlighet dig renar,
Blott korset alla lif med himlarne förenar.
Vi finna här en ny olikhet mellan den
elegiska stämningen hos Stagnelius och Lidner.
Den sednares klagan är merendels ett missnöjets
knot öfver allehanda hårda öden och öfvergår
icke sällan till ett mästrande af Försynen, som
han då gerna läxar opp med en och annan
hädelse, t. ex. denna:
Med dig, om jag din himmel fick,
Jag ville icke känsla byta.
Lidner rasar, Stagnelius sörjer. Den ene är
ond och förbittrad, den andre djupt bedröfvad
och förkrossad. Den verldssorg, hvaraf han
frä-tes, kan hafva förtviflade utbrott, men upplöser
sig alltid i en rörande ödmjukhet, i en den mest
tåliga underkastelse, och äfven i dess svartaste
natt ser man en flik af hoppets aflägsna
morgon-rodnad.
I ”Syndafallet”, en af de märkligare dikterna
i denna samling, är det icke frestelsen, som
förleder Adam att dela Evas synd, utan kärleken,
som gör, att, då hon har fallit, han icke vill
lemna henne ensam om straffet. Han skulle
vantrifvas i Eden, sedan hon är borta. Vi
åter-finne här samma tanke, som ligger till grund
för den dramatiska skizzen ”Albert och Julia”.
Poemet ”Aftonen” uttrycker det blidaste
vemod i en tafla af renaste skärhet. Det är som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
