Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Erik Johan Stagnelius ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Än som Venus, krönt af nöjets myrten,
I den stilla blomsterdalens sköte
Du befalde dansande Ghariter,
Amoriner, fjärilar och dufvor.
Än som vingud, rosenröd och frodig,
Purpurdrufvor om de gyllne håren,
Satt du glad vid blomsterkrönta skålar.
Än vid månens bleka ljus från Pindens
Lagerkullar steg du som Gamena
Till din älskling med teorben neder.
Fräcka, ja, du blygdes ej att iklä’
Dig Minervas ljusa hamn och tala
Idel vishet med bombastisk tunga.
Grymma dårskap, o hur skall jag undfly
Dina snaror, dina blomsterbojor?
Dig jag dricker ur den fidla bägarn,
Dig jag kysser i hvar rosig flicka,
Dig ja9 läser i hvar bok jag öppnar.
O hur slippa dina trollband, hexal
1 poemets sednare del uppfångar vårt öra icke
utan öfverraskning samma epigrammatiska ton,
som klingar oss till möte ur Serbiska
folksånger, och som i en nyare tid Runeberg så
lyckligt slagit an i sin diktcykel: ”Idyll och
Epigram”.
Hos en så högstämd sångmö som den
Stag-neliska har likväl hvarken den lekande ironien
eller det sprittande skämtet någon varaktig stad.
Äfven, när ett ögonblickligt löje flyger öfver
hennes panna, glänser en tår i ögat. För hennes
hufvud passar cypresskransen bättre än
vin-löfvet, för hennes hand Melpomenes dolk bättre
än Bacchantens tyrs. Stadigt håller hon sin
blick rigtad mot stjernhvalfvet, och sänker hon
den emellanåt ner till jordens blommor, är det
endast derföre, att hon i dem tror sig se ned-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
