Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ej stodo på samma plan, utan han ett par
trappsteg högre, hvartill kom, att hos mig de ömmare
sympatetiska känslorna ännu lågo outvecklade och
i halfslummer, medan de hos honom redan
brusade öfver åt alla håll. Axel — så var hans
namn — höll jag emellertid mycket kär, och vi
voro dagligen tillsamman.
En vacker vårmorgon, — jag hade två dagar
förut fyllt mitt femtonde år, — företogo vi, kort
efter soluppgången, en lustvandring till de
ny-löfvade skogshagarna nordost om staden. Vädret
var gudomligt, lärkan slog, luften var klar och
blå. Vi inandades vårens friska ångor och voro
begge helt förtjusta. På en gång stannade Axel,
såg mig länge forskande in i ögonen, utbredde
derpå sina armar och ropade: »svär mig här
under vårens himmel, att du för tid och jevighet
vill vara min vän! Du skall vara min Carlos,
och jag skall vara din Roderich.» Jag, som
visserligen rätt mycket höll af honom, men icke
kunde uppbringa mina känslor till samma höga
temperatur, och som, hvad Don Carlos och
Markis Posa angick, icke viste något mer, än att de
varit mycket goda vänner, kände mig brydd af
högtidligheten i denna scen, och svarade med några
enkla ord, att jag visst alltid skulle förblifva hans
vän, ehuru jag ej kunde annat än tycka mig ännu
vara honom väl mycket underlägsen. Men härpå
ville han alls icke höra. Han såg hos mig anlag
till så mycken förträfflighet, att jag blef helt flat;
han hade hos mig upptäckt egenskaper, om hvilka
jag aldrig drömt. Jag skulle, — derom vore nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
