- Project Runeberg -  Samlade skrifter / Band 6. Skrifter på prosa. Strödda dikter. /
93

(1856-1881) [MARC] Author: Carl Wilhelm Böttiger
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

blå ådror, framskjutande kindknotor och vildt
rullande ögon, omgifna af blodröda kanter. Håret
reste sig som borst, och ur den breda munnen
visade sig ett par stora huggtänder. Man kan
tänka sig detta hufvud vid fackelsken, nyfiket
tittande in i den kungliga vagnen. Också lär den
unga prinsessan ha blifvit illa förskräckt, och i
första ögonblicket trott sig se hin onde sjelf.

Men nu blef ytterligare stort spektakel, när vi
alla i hast trängde oss framför hästarna och i
chorus uppstämde vår eländiga marsch. Lifkusken
ville köra på och tränga oss undan, men vi, arm
i arm, fyra man i ledet, höllo oss tappert qvar
och skreko öfver både folksorlet och pisksmällarna.
På sidorna om oss nedtrampades qvinnor och barn,
marschaller stöttes omkull och sjudande tjära
stänkte omkring: vi sjöngo med full hals.
Lifkusken höll visserligen nu in hästarna, men h varje
gång dessa skrämdes af det tilltagande oväsendet,
tvungos vi att öka vår marschtakt till smått traf.
Versernas ordning var längesedan borttrasslad:
vi sjöngo nu oupphörligt första versen om igen.
Värst blef det, när vi närmade oss slottet. Här
kunde man bli rigtigt hufvudyr. Vi trafvade, vi
sjöngo af alla krafter, men för kanonskott och
vaktens trumhvirflar hörde vi nu knappt oss sjelfva,
och, vid inkörseln genom det trånga
slottshvalf-vet, lemnades oss valet mellan att öfverköras eller
bli ihjelklämda. Förunderligt nog slogo vi oss
dock igenom och, inkomna på borggården, stämde
vi i vår oförtrutenhet genast åter opp: »Du tågar».
Men här stannade vi tvärt, på samma gång som

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 14:37:57 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bcwsaml/6/0102.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free