Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
anlete mera uttryck af yngling. Det skalkaktiga
löjet kring läpparna var väl ej borta, men på hans
panna låg midt derunder ett moln af tänkande,
ofta sorgligt allvar. Sin äldste broder fann han
åter här; och kamrat med dennes lärjungar, blef
han nu tillika lärare för deras bröder. Vården
om deras och om egna studier upptog hans tid:
han blef allt mer svår att få ned ur läskammarn,
blef i umgänget allt mer skygg, i samtal allt mer
tyst och förströdd. Ljusen, som den ordentliga
husmodern för dagen lemnade ut, ville på hans
rum aldrig förslå: de brunno större delen af
nätterna, och när huspigan en morgon kom in att
elda, fann hon honom, ännu oafklädd, lutad öfver
arbetet, undrande öfver hvad hon ville »så sent».
Ljus var det bästa man kunde gifva honom, och
ljus hans enstafviga svar, när han tillfrågades,
hvarmed man kunde bereda honom något
sär-skildt nöje. Den af hans lärjungars systrar, som
i detta fall ofta viste att hjelpa honom ur
förlägenhet, vann också mer och mer hans tacksamma
hjerta.
Genom forskning i hans obevakade skrifbord
och rockfickor kom man vid denna tid under fund
med, att han emellanåt skref vers. Då man röjde
kunskap härom, blef han misslynt, och särdeles
obelåten, när han en vacker dag oförmodadt af
någon hörde uppläsas:
»Längst bort, der Tibern slingrar fram,
det stolta Rom sin hjessa höjde» —
ord, dem han igenkände såsom början till ett nyss
skrifvet poem. Han berättar sjelf från denna tid:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
