Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skilligt af hvad han före denna tid diktat skulle
visserligen kunna göra en vanlig poet heder; i
afseende på Tegnér är det mesta blott att anse
som försök, öfningar, studier. Man röjer mycken
lätthet i formen, men den gedigna tanken saknas;
man ser spåren af godkända mönster, men man
ser föga något egendomligt; man möter öfverallt
en känslofull själ, men sällan någon hänförande
fantasi; — man har — med ett ord — framför
sig en lofvande verskonstnär, men ännu ingen
skald. Åtskilliga af samtidens vittra författare
tycker man sig känna igen: man träffar drag af
både Oxenstjerna, Leopold och Lidner; men af
Tegnér upptäcker man ännu nästan inga. Ett
lysande undantag från detta allmänna omdöme
bildar dock sången Till min hembygd (1804). Den
försvarar en plats i samlingen af hans dikter och
glänser bland dem som en morgonstjerna. Äfven
vid en borgarflickas graf (1804) ljödo toner,
skärare, enklare, djupare än man hittills var van att
höra. Hans sång till Kristofer Myhrman (s. å.)
är ett stycke, fullt af skärpa och eld. Här redan
blixtrar det i gryningen. Till hans aflägsna
älskarinna hör man, bland åtskilligt morgonqvitter,
ömma toner af kärlek, längtan, säknad. Dystert,
men manligt, ljuder vid en och annan graf hans
klagan. Då och då hör man lekande ljud; man
ser en solglimt af löje och satir, och här
framskymtar kanske mest hans rätta jag. Så, bland
annat, när han i ett poem till Anna Myhrman
sjunger, hösten 1802:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
