Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sternas bitterhet mot Leop.old, det var
publicisternas, ett par årtionden senare, mot Karl Johan,
som bragte honom att så lifligt taga parti först
för den grånade skalden, sedan för den grånade
monarken. Utan att uppfatta detta ridderliga i
hans väsende, skall man aldrig förstå honom rätt.
All fördunkling af erkänd ära var honom en
styggelse, och en orättvisa, som ej skulle bringa
honom i harnesk, måste åtminstone vara rigtad mot
honom sjelf. Van att sjunga ut, väjde han då
hvarken tid eller rum: från sällskapsbordet, som
från predikstolen och katedern, slungade han sina
fräsande viggar. Det vissa är, att han intill ändan
förblef sin ungdoms ideal trogen; att han dog
frisinnad, som han lefvat, och att den skarpsynte
häfdatecknare, som sjelf Öppet erkänt sitt politiska
affall, hade rätt, då han om de senaste utbrotten
af Tegnérs politiska missnöje yttrade: »Hans
vänner igenkänna i dem snarare ett varmt hjertas
förtret öfver de oarter, som fästat sig vid den sak,
hvilken hans ungdom och mandom älskat och
försvarat, än en otro eller ett affall. Att så förhåller
sig, derpå tviflar ingen, som älskar och förstår att
se in i en rättskaffens och ädel själ».*
Den biskopliga verksamheten hade inskränkt,
men hade ej afbrutit den poetiska: lyran var ej
bortlagd för kräklan. Ännu alltid med stigande
fröjd lyssnade Sverge, lyssnade äfven andra
länder till ljuden från de gyllne strängarna: hvarje
dallring i dem gick som en elektrisk telegraf ge-
* Geijer. . Litteraturbladet 1839, sid. 246, noten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
