Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I.
Gamla tiden.
Historien om verldarnas flertal börjar med den menskliga
intelligensens historia — Hvem höjde sig först till denna tro? —
Hinduerne — De Galliska Celterne och Druiderne —
Åsigter från den historiska forntiden — Egyptier — Grekiska
sekter — Månen, enligt Orfeus — Den Joniska skolan;
Anaxagoras — Pythagoréerae; verldsharmonien — Xenofanes
och Eleaterne — Petrons af Himera etthundraåttiotre
verldar — Platonikerne — Epikuros’ skola; Lucretius —
Kristendomens första sekler.
"Hela det synliga universum", sade Lucretius
för två tusen år sedan, "är ej det enda i naturen,
och vi böra tro, att i andra regioner af rymden
finnas andra jordar, andra varelser och andra
menniskor." Då vi med dessa förståndiga ord, lånade
från den gamla tidens skald, som besjöng naturen,
öppna dessa undersökningar, hvilka ej böra stödja
sig på annat än den moderna vetenskapens positiva
uppgifter, så hafva vi icke så mycket för afsigt att
dermed grunda vår lära på forntidens vittnesbörd,
som att i en enda mening uttrycka de flesta
filosofers medgifvande i detta hänseende. Innan vi gå
att med astronomiens tillhjelp bevisa planeternas
verkliga och påtagliga beboelighet, anse vi det ej
vara utan sin nytta, att på några blad lemna ett
utkast till historien om verldarnas flertal, och att
dermed visa, att vetandets och filosofiens heroer
med hänförelse ställt sig under den fana som vi
ämna att försvara. En lärd skriftställare har, just
om det ämne hvarmed vi sysselsätta oss, yttrat: att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
