Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
79
Nu var jag glad igen. ’Han älskar dig!’ sjöng
hoppet inom mig".
"Du misstog dig häller inte".
"Men denna förhoppningsfullhet räckte ej länge.
Tviflen kommo smygande. Jag var för obetydlig,
han för stor. Hvilken flicka i hela vårt land
sträckte ej sina armar mot honom? Jag vore nog
dömd att dö i denna graf. Ingen att tala vid mer
än en gammal, bruten far, som kunde vara borta
när som hälst. Denna ödslighet förskräckte mig.
Om jag aldrig vetat af annat än vintern! Om jag
aldrig fått höra vårens fåglar sjunga!"
"Nå, hur länge räckte det då?"
"Två månader",
"Skref han då?"
"Ja".
"Hvarför dröjde han så länge med det?"
"Han skref genast han ansåg sig kunna skrifva:
den 6 juni. Först då tyckte han sitt värk vara
betryggadt. Som du mins, antogs konstitutionen
den 5 juni och konungen valdes den 6. Pappa
hade således haft rätt i sin förmodan, när han
tröstade mig. Fina karlar äro så där hänsynsfulla.
Men nog hade jag hällre bundit mig vid honom
genast och sörjt honom som änka, ifall
martyrdöden blifvit hans lott".
"Tyckte du inte, att han var bra gammal?
Han var fyrtionio och du tjugosju år".
Louise skrattade.
"På något sådant tänkte jag aldrig en sekund.
Jag bara visste, att han var den ende man i
världen, som jag kunde älska med hela mitt väsens
brinnande tillgifvenhet".
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
