Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
124
sprang ned för vallen. Men i hans inre ljöd det:
"När han ser det, hur lätt skall ej hon märka det!"
"Hvar ar Gertrud?" sporde han Louise.
"Ute i skogen".
"Hvar?"
"Det vet jag inte".
"Hvad gör hon då i skogen?" Han tänkte
tillägga, att han hade brådt att få träffa henne, men
beherskade sig.
"Hennes killing fick i dag gå med ut i
skogen, då getterna voro hemma på middagen. Han
var riktigt bra, och hjorden skulle ej gå långt.
Men då hjorden kom hem i kväll, var killingen ej
med. Vallpojken stod blott och gapade. Förlusten
hade han ej märkt förut, ehuru han gifvit Gertrud
de alra bestämdaste löften att alldeles särskildt hålla
ett vaksamt öga på hennes älskling. Vallpojken
fick en ordentlig skrupens af Georg och en
smörgås af Gertrud, och med det fick han bege sig ut
på jakt efter den borttappade. Det skulle ej bli
något svårt att finna honom. Pojken visste ju hvar
han gått med hjorden. Med det slogo vi oss till
tåls, men efter ett par timmar kom pojken tillbaka
— utan killingen. Gertrud var riktigt ledsen. ’Min
hjälplösa lilla vän, han skall frysa ihjäl i satt*.
Butösen försäkrade, att därmed var ingen fara. Det
komme att bli en ovanligt blid natt, men äfven
om det blifvit den kallaste natt det kunde bli i
juli, skulle killingen ingen skada tagit däraf ändå.
Vallpojken fick äta sig mätt, och så motades han
åter i väg af Georg. ’Jag lyckönskar dig, om du
kommer tillbaka tomhändt’, sade Georg med sin
barskaste stämma. Det var riktigt skrattretande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
