Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
135
ansikte, på klangfärgen i hennes röst förstod han,
att Georg talat om alt för henne.
"Adjö så länge", sade Adlersparre till Gertrud.
"Nu har hvarken du eller han något vidare känbart
behof af mig".
"Älskade, älskade!" skalf pastorns stämma.
"Min, min", hviskade hon.
"Förlåt mig för all den sorg jag beredt dig!"
"Inte skall du be om förlåtelse för att du
gjorde det du ansåg vara rätt! Jag var förtviflad
intill döden, innan jag visste, att du älskade mig.
Sedan Georg lyckats öfvertyga mig om, att jag
trots alt ägde ditt hjärta, vardt det på helt annat
sätt. Det var bittert, förskräckligt bittert, att du
skulle tänka så som du gjorde, men jag var på
samma gång så stolt öfver dig. Du hade blott
behöft sträcka ut din hand för att jag skulle ha
kommit, men du afstod. Att din rättskänsla var
så stor, att du ville afstå det ditt hjärta åtrådde —
att du var så stark, att du kunde det! Nu när alt
det smärtsamma är öfver, är jag glad också öfver
det. Ty därigenom har min förståelse af dig
vidgats och min kärlek till dig fördjupats och befästs
på ett sätt såsom aldrig eljes".
"Alt, som man fått kämpa och lida för, har
ju ett högre värde än det man fått som gåfva,
älskade. Jag hade, må du tro, mången
jakobsbrottning innan jag förmådde besluta mig för att
afstå från det jag ifrigast af alt i världen trängtade
till — dig, älskade".
"Stackars min vän! Nå, Georg sade dig..."
"Ja, han öfvertygade mig, men jag vågade
ändock ej tro mig själf. Jag trodde det var därför,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
