Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - A. Konkordieboken - III. Augsburgska bekännelsens Apologi - Femte artikeln. Om boten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
208
AUGSBURGSKA - BEKÄNNELSENS APOLOGI.
ken ur sentensförklaringar och kyrkolagspåbud. Ty då
kyrkofäderna tala än om den ena och än om den andra delen af boten,
och icke blott om den ena, utan om bådadera, d. v. s. om
ångern och tron, så hade man bort uttaga och med hvarandra
förbinda dessa uttalanden.
Sålunda talar Tertullianus på ett förträffligt sätt om tron
särskildt prisande den högtidliga ed, som vi läsa hos profeten
Hesekiel 33: 11: Så sant jag lefver, säger Herren, jag har ingen
lust till den ogudaktiges dödf utan fastmer därtill att den
ogudaktig e vänder om från sin väg och får lefva. Då nu Gud med
ed bedyrar, att han icke vill syndarens död, visar han
(Tertullianus) häraf, att tron fordras, på det att vi må tro honom, som
aflägger denna ed, och vara för visso öfvertygade om att han
förlåter oss. Guds löften måste ju redan i och för -sig hafva för
oss en mycket stor trovärdighet, och detta löfte är därjämte
med ed bekräftadt. Om därför någon icke är öfvertygad om,
att hans synder förlåtas honom, så förnekar han, att Guds ed
är sann, och en svårare smädelse emot Gud kan icke tänkas.
Tertullianus säger därför äfven: Med löfte om en belöning
inbjuder han oss till frälsning. bekräftande detta löfte med en ed.
»Så sant jag lefver», säger han, för att vi skola tro honom. O
huru saliga äro de, för hvilkas skull Gud aflägger en ed, men
huru osaliga äro vi, om vi icke tro Herren, som har svurit denna
ed. Här bör man ock veta, att denna tro bör vara en
förvissning om att Gud förlåter oss af nåd för Kristi skull och för
sitt löftes skull, men icke på grund af våra gärningar, vår
ånger, vårt skriftermål eller våra godtgörelser. Ty om tron
grundar sig på dessa gärningar, så varder den snart oviss, emedan
det bäfvande samvetet ser, att dessa gärningar äro utan
förtjänst. Klart och tydligt säger därför Ambrosius om boten:
Därför böra vi tro, dels att det tillkommer oss alt göra bot, och
dels att förlåtelsen varder oss skänktf likväl så att vi på grund
af tron hoppas på förlåtelsen, hvilken tron erhåller liksom på
grund af en skriftlig förbindelse. Likaledes säger lian: Det är
tron, som öfvertäcker våra synder. Man finner alltså hos
kyrkofäderna uttalanden icke blott om ångern och gärningarna utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
