Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - A. Konkordieboken - III. Augsburgska bekännelsens Apologi - Sjätte artikeln. Om skriftermål och godtgörelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
222
AUGSBURGSKA - BEKÄNNELSENS APOLOGI.
icke till den fruktansvärda samvetsångest, om hvilken David
säger: Dödens band omhvärfde mig, och fördärfvets
strömmar förskräckte mig (Ps. 18: 5; 2 Sam. 22: 5). Hvem skulle
icke hällre i pansar och harnesk vallfärda till Jakobs tempel,
Petri kyrka o. s. v. än att uthärda de outsägliga kval, som äfven
vanliga människor lida, om deras bot är verklig?
Men de säga, att Gud för sin rättfärdighets skull måste
straffa synden. Förvisso straffar han i ångern, då i denna
ångest hans vrede ställes oss för ögonen, såsom David
betygar, då han beder: Herre straffa mig icke i din vrede (Ps. 6:2),
och Jeremias: Så tukta mig, Herre, dock med måtta; icke i
din vrede, på det att du icke må göra mig till intet (Jer. 10: 24).
Här talar han i sanning om de bittraste straff. A7åra
motståndare erkänna ock, att ångern kan vara så stor, att ingen
godtgörelse kräfves. Ångern är därför ock vida mer ett straff’än
godt-görelsen. För öfrigt äro ju de heliga underkastade döden samt
alla de hemsökelser, hvilka drabba alla människor, såsom Petrus
säger: Ty tiden är, att domen skall begynna på Guds hus, och
om den börjar på oss, hvad skall då blifva deras slut, som icke
tro Guds evangelium? (1 Petr. 4:17). Och om än dessa
hemsökelser oftast äro straff för bestämda synder, så hafva de dock hos de
gudfruktiga ett annat och högre syfte, nämligen att öfva dem,
så att de under frestelserna må lära sig att söka Guds hjälp och
inse sina hjärtans klenmod, såsom Paulus säger om sig själf i
2 Kor. 1:9: Vi hafva själfva haft det besked inom oss att vi
skulle dö, på det att vi icke måtte förtrösta på oss själfva, utan
på Gud, som uppväcker de döda. Och Jesaia säger: Herre, i
nöden hafva de nu sökt dig, de hafva utgjutit tysta böner, då
din tuktan kommit öfver dem (Jes. 26: 16), d. v. s.
liemsökel-serna äro en tukt, genom hvilken Gud fostrar de heliga. Ja,
liemsökelserna drabba oss för den kvarblifna syndens skull,
ty de döda och utsläcka den onda begärelsen hos de heliga, så
att de må kunna förnyas genom Anden, såsom Paulus säger i
Rom. 8: 10: Kroppen är död för syndens skull, d. v. s. den
dödas för den synds skull, som ännu finnes kvar i vårt kött. Och
döden själf tjänar till att tillintetgöra detta syndens kött, på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
