Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - A. Konkordieboken - III. Augsburgska bekännelsens Apologi - Sjätte artikeln. Om skriftermål och godtgörelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
226
AUGSBURGSKA - BEKÄNNELSENS APOLOGI.
viternas exempel (Jon. 3: 10), som genom sin bot — och vi
tala här om hela boten — försonades med Gud och utverkade,
att deras stad icke förstördes.
Men hvad det beträffar att kyrkofäderna tala om
godtgörelse och att kyrkomötena uppställt regler för dessa, hafva vi
förut därom sagt, att kyrkotukten stadgats för exemplets skull..
De hafva icke heller menat, att denna tukt skulle vara
nödvändig för vare sig skuldens eller straffets efterskänkande. Ty
om några bland dem hafva talat om skärselden, så tolka de
denna så, att den icke är ett vederlag för det eviga straffet,
icke en tillfyllestgörelse, utan en de ofullkomliga själarnas
rening. Sålunda säger Augustinus, att de förlåtliga synderna50
varda uppbrända, d. v. s. misströstan till Gud och dylika (onda)
böjelser dödas. Stundom öfverföra dessa författare uttrycket
»godtgörelse» (eller tillfyllestgörelse) från den yttre
botöfnin-gen till att beteckna det verkliga dödandet (af den gamla
människan). Sålunda säger Augustinus: Den verkliga godtgörelsen
(eller tillfyllestgörelsen) är att utrota syndernas orsaker, d. v>
s. att döda köttet, eller att underkufva köttet, icke för att
därmed gifva ett vederlag för det eviga straffet, utan för att köttet
icke må locka oss till synd.
Så säger äfven Gregorius62 om återställandet (af stulet
gods), att det är en falsk bot, om man icke godtgör dem, hvilkas
egendom man tagit och ännu innehar. Ty den sörjer förvisso
icke öfver att hafva stulit eller röfvat, hvilken alltjämt stjäl.
Han är nämligen en tjuf och röfvare, så länge han är en
orättmätig innehafvare af annans egendom. Den utvärtes
godtgörelsen är nödvändig, ty det är skrifvet: Den som har stulit,
stjäle icke mer (Ef. 4: 28). Likaså säger Krysostomus: I
hjärtat ånger, på läpparna bekännelse, i gärningen en full och hel
ödmjukhet. Detta strider icke mot vår mening. Goda
gärningar böra åtfölja boten, det bör vara verklig bot, icke en blott
låtsad, utan en hela lefvernets förändring till det bättre.
Kyrkofäderna skrifva äfven, att det är nog, om den
offentliga, högtidliga botgöringen, om hvilken kyrkolagens
stadgar tala, sker en gång i lifvet. Häraf kan man förstå, att de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
