Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - A. Konkordieboken - III. Augsburgska bekännelsens Apologi - Sjunde artikeln. Om sakramentens antal och bruk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
232
AUGSBURGSKA - BEKÄNNELSENS APOLOGI.
hvilket Gud har fogat löften, skall räknas till sakramenten,
hvarför skulle vi då icke tillägga bönen, som ju med allt skäl
kunde kallas sakrament? Den har ju nämligen både Guds
befallning och många löften, och om bönen räknas till sakramenten
och därigenom får liksom en mer bemärkt plats, lockar detta
kanske människor att bedja. Man skulle hit ock kunna räkna
allmosor och likaså pröfningarna, hvilka äfven de äro tecken,
hvilka Gud har tillagt löften. Men vi lämna detta, ty ingen
förståndig människa torde vilja tvista mycket om sakramentens
antal och namn, om man blott bibehåller de handlingar, som
hafva Guds befallning och löften.
Det är vida angelägnare att förstå, huru man skall bruka
sakramenten. Här förkasta vi hela mängden af de skolastiska
lärare, som lära, att sakramenten genom den blott utvärtes
handlingen såsom sådan medföra nåd, såvida man icke lägger något
hinder i vägen, äfven om ingen god sinnesriktning finnes hos
den, som brukar sakramentet. Det är helt enkelt en judisk
åsikt att mena, att vi genom den heliga handlingen såsom
sådan rättfärdiggöras, utan någon god hjärterörelse, d. v. s. utan
tro. Likväl läres denna ogudaktiga och fördärfliga mening med
stor myndighet så långt påfvens välde sträcker sig. Paulus
motsäger denna uppfattning och förnekar (Rom. 4: 9 ff.),
att Abraham rättfärdiggjordes genom omskärelsen, hvilken var
endast ett tecken gifvet till trons öfning. Alltså lära vi, att
vid användandet af sakramenten måste tron finnas, hvilken
förtröstar på dessa löften och mottager det utlofvade, som i
sakramentet erbjudes. Skälet härför är enkelt och oomkullkastligt.
Löftet är nämligen till ingen nytta, om det icke mottages genom
tron. Men sakramenten äro löftenas tecken. Därför måste tron
finnas. Om någon sålunda går till Herrens nattvard, skall han
— emedan detta är, såsom Kristus tydligt säger i Luk. 22: 20,
det nya förbundets sakrament — göra det så, att han litar på, att
det i nya förbundet utlofvade här erbjudes honom, nämligen
syndernas förlåtelse af nåd. Denna må man med tro mottaga,
gifva det ängslade samvetet nytt mod och veta, att dessa
vittnesbörd icke äro bedrägliga, utan så säkra som om Gud med ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
