Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - A. Konkordieboken - IV. Schmalkaldiska artiklarna - Del III. Artiklar, om hvilka vi må öfverlägga - Om de påfligas falska bot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARTIKLAR, J)M HVILKA VI MÅ ÖFVERLÄGGA. 359
räkna alla sina synder — hvilket är omöjligt — och detta var
en stor plåga. De synder, söm någon glömt, blefvo honom väl
förlåtna men med villkor att han skulle bikta äfven dessa, ifall
han senare komme ihåg dem. Därför kunde ingen någonsin
veta, om han hade biktat tillräckligt, eller om biktandet
någonsin kunde taga slut. Han hänvisades emellertid till sina egna
gärningar och tröstades med att ju fullständigare han biktat,
ju större hans blygsel var och ju mer han inför prästen
anklagade sig, desto bättre tillfyllestgjorde han för synden, ty sådan
ödmjukhet förvärfvade för visso nåd hos Gud.
Här är icke tal om tron eller om Kristus, och det säges
icke heller något om aflösningens kraft, utan den som biktar får
förtrösta på sitt uppräknande af synderna och sin blygsel öfver
dem. Denna slags bikt har åstadkommit mer lidande, mer
bedrägeri och afguderi än någon kan omtala.
Tillfyllestgörelsen är det allra mest tillkrånglade, ty ingen
människa kunde veta, huru mycket han borde göra för hvarje
enskild synd, för att icke tala om, huru mycket han skulle göra
för dem alla tillsammans. Här hittade de nu på utvägen att
pålägga en ringa tillfj^llestgörelse, som man lätt kunde utföra,
t. ex. att fem gånger läsa Fader vår, fasta en dag o. s. v., men
med afseende på det som kunde återstå hänvisade man dem till
skärselden.
Men härigenom uppstod åter idel elände och nöd. Några
fruktade, att de aldrig skulle komma ifrån skärselden, emedan
enligt de gamla kyrkolagarna sju års botgöring var stadgadt
för en enda dödssynd. Emellertid satte man all sin förtröstan
på sina egna tillfjdlestgörande gärningar, och hade man blott
varit viss om, att de vore tillräckligt stora, så hade man fullt
förlitat sig på dem och hade icke behöft hvarken tron eller
Kristus. Men nu var detta fen sådan visshet) omöjligt, ty om
någon äfven under hundra år gjort bot, så kunde han ändå icke
veta. om det räckte till. Det var ett ständigt botgörande, utan
att man någonsin kom till en verklig bot.
Här kom nu den heliga stolen i Rom den arma
församlingen till hjälp och uppfann aflaten, hvarigenom tillfyllest-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
