Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - A. Konkordieboken - IV. Schmalkaldiska artiklarna - Del III. Artiklar, om hvilka vi må öfverlägga - Om de påfligas falska bot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
360
SCHMALK ALDISIvA ARTIKLARNA.
görelsen vardt efterskänkt och upphäfd först för ett år, sedan
för sju år, hundra år o. s. v. Denna fördelades nu bland
kardinaler och biskopar, så att somliga kunde gifva aflat intill
hundra år, andra åter blott intill hundra dagar. Att
efterskänka hela tillfyllestgörelsen var däremot en rätt, som påfven
behöll för sig själf.
Då nu detta började inbringa penningar och
aflatsmark-naden visade sig god, uppfann han det gyllene året eller
jubelåret, hvilket skulle firas i Rom, och detta sade han medföra
efterskänkande af allt straff och all skuld. Nu vardt ett
tilllopp af folk, ty hvar och en önskade ju blifva fri från denna
tunga, outhärdliga börda. Detta var att finna jordens skatter
och gräfva upp dem. Påfven fortsatte ock på denna väg och
lät det ena gyllene året följa på det andra, men ju mer
penningar han slukade, efter desto mer gapade han.
Därför skickade han genom sina sändebud gyllenår till
alla länder, så att alla kyrkor och hus blefvo fulla däraf..
Slutligen gaf han sig äfven ned i skärselden till de döda, först med
stiftande af mässor och vigilier, sedan med aflat och gyllenår,
så att själarna till sist blefvo så billiga, att han gaf en själ lös
för en ringa penning.
Men icke heller allt detta hjälpte. Ty ehuru påfven bjöd
människorna att lita och förtrösta på denna aflat, så gjorde han
den dock själf till något ovisst, då han i sina bullor skref, att
den som vill få del af af läten eller det gyllene året, han bör
ångra, bikta och erlägga penningar. Men nu hafva vi förut
hört. att deras ånger och bikt är något ovisst och skrymtaktigt.
Dessutom visste ingen, hvilka själar som voro i skärselden, och
om man visste några vara där, så visste man icke, om de hade
rätt ångrat sig och biktat. På sådant sätt tog han deras
penningar och lät dem förlita sig på hans makt och på af läten, men
samtidigt hänvisade han dem dock åter till deras egna osäkra
gärningar.
Nu funnos äfven några, Iwilka menade sig icke skyldiga
1 i II några A^erksynder vare sig med tankar ord eller gärningar,
såsom t. ex. jag och mina likar i kloster och stift, munkar och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
