- Project Runeberg -  Svenska kyrkans bekännelseskrifter /
527

(1912) [MARC] Translator: Oscar Bensow, Johann Tobias Müller With: Martin Luther, Oscar Bensow
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - A. Konkordieboken - VI. D:r Martin Luthers Stora Katekes - Tredje delen. Fader vår - Sjunde bönen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

SJUNDE BÖNEN.

527

hvaraf så otaligt mycket finnes på jorden. Ty djäfvulen, som
är icke blott en lögnare utan äfven en dråpare, traktar
oaflåtligt efter vårt lif, och han fröjdas, när han kan störta
oss i någon lekamlig olycka och tillfoga oss någon skada.
Därför bryter han halsen af många, eller bringar andra från
förståndet, dränker några och drifver många att själfva
afhända sig lifvet samt till mycket annat förfärligt. Därför kunna
vi på jorden icke göra annat än oaflåtligt bedja gentemot denne
vår förnämste fiende; ty om Gud icke bevarade oss, vore vi intet
ögonblick säkra för honom.

Häraf ser du nu åter, huru Gud vill, att vi skola bedja om
allt, äfven det som gäller vårt lekamliga väl, så att vi icke hos
någon annan än honom må söka och vänta hjälp. Gud har
likväl satt detta sist, ty skola vi kunna bevaras och befrias från
allt ondt, så måste först och främst hans namn bland oss
helgas, hans rike vara hos oss och hans vilja ske; därefter vill han
slutligen bevara oss från synd och skam samt därjämte ock från
allt, som vållar oss lidande och skada.

Så har nu Gud i korthet framställt för oss allt det, som vi
städse nödvändigt behöfva, så att vi icke hafva någon ursäkt,
om vi försumma att bedja. Men här ligger nu vikt därpå, att
vi äfven lära oss att säga amen därtill, d. v. s. icke tvifla på, att
vår bön förvisso höres och uppfylles. Amen är nämligen
ingenting annat än den vissa trons ord, hvilken icke beder i fåvitsko,
utan vet, att Gud icke sviker, då han lofvat att höra. Där
sådan tro icke finnes, där kan icke heller en rätt bön finnas.

Därför sväfva de i en skadlig villfarelse, hvilka bedja så,
att de icke våga af hjärtat säga ja därtill, eller icke äro vissa
om, att Gud bönhör, utan förblifva tviflande och säga: »Huru
skulle jag kunna vara så djärf och berömma mig af, att Gud
hör min bön; jag är ju dock en fattig syndare» m. m

Detta kommer däraf, att de icke se på Guds löfte, utan på
sina gärningar och sin egen värdighet, hvarmed de förakta Gud
och beskylla honom för lögn, hvarför de icke heller få mottaga
något, såsom S:t Jakobus kap. 1: 6, 7 säger: Men han bedje i
tro, icke tviflande; ty den som tviflar är såsom hafvets våg, som

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 14:39:39 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bekann12/0541.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free