Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - A. Konkordieboken - VII. Konkordieformeln - Del II. Grundlig etc. upprepning och förklaring af några Augsburgska bekännelsens artiklar - Första artikeln. Om arfsynden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
632
KONKORDIEFORMELN. II.
stundom inbegripa vi (i ordet natur) äfven concretum eller
siib-jcctum, d. v. s. människan själf med kropp och själ, hvari
synden finnes och innebor, emedan människan genom synden är
fördärfvad, förgiftad och syndig, såsom då Luther säger: din
födelse, din natur och hela ditt vcisen är synd, d. v. s. syndig
och oren.
Uttrycken »natursynd», »personsynd», »väsentlig synd»
förklarar Luther själf så, att han menar, att icke blott
människans ord, tankar och gärningar äro synd, utan hela hennes
natur, person och väsen äro genom arfsynden i grund och
botten helt och hållet fördärfvade.
Men med afseende på de latinska orden substantia (väsen)
och accidens (tillfällig bestämning eller egenskap) böra de
enfaldiga församlingarna i offentliga predikningar förskonas från
dylika uttryck, som icke äro för folk i allmänhet begripliga.
Men då de lärde disputera med hvarandra eller med
människor, för hvilka dessa uttryck äro bekanta, och använda
desamma i denna tvist, så göra de en immediatam divisionem, d. v. s.
en sådan indelning att intet tredje midt emellan finnes, så att
allt, som är till, måste vara antingen substantia, d. v. s. ett
själfständigt väsen, eller accidens, d. v. s. något tillfälligt, som
icke består i och för sig själft utan äger bestånd i ett annat
själfständigt väsen, hvarifrån det kan åtskiljas. Härvid följa
de förebilden af Eusebius, Ambrosius och isynnerhet
Augustinus samt andra framstående kyrkolärare, som nödgats använda
dessa uttryck för att gentemot irrlärare förklara denna lara
(om arfsynden). Samma indelning använda äfven Cyrillus och
Basilius.
Och emedan det i teologien är en obestridd och oemotsäglig
grundsats, att hvarje substans eller själfständigt väsen, för så
vidt det är en substans, är antingen Gud själf eller ett Guds
verk och skapelse, så liar i likhet med alla rätta lärare
Augustinus i många skrifter emot manikeerna10 efter noga
öfvervägande allvarligt fördömt och förkastat satsen: peccatum
origi-nis est substantia et natura, d. v. s. arfsynden är människans
natur och väsen. Efter honom hafva också alla lärda och för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
