Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7 Inledning.
seskriftens senare del därvid
biträddes af Melanchton, Justus
Jonas och Bugenhagen, gafs af
Melanchton åt Augsburgiska
bekännelsen dess slutliga form, hvilken
af Luther gillades och godkändes.
Bekännelsen frambars sedan
såsom uttryck för alla lutheranernas
enhälliga tro. Den har alltjämt
sedan erkänts såsom hela
lutherska kyrkans gemensamma
bekännelse. Högtidligen gjorde den
svenska kyrkan den till sin
bekännelse på Uppsala möte 1593.
Augsburgiska bekännelsen
består af två hufvuddelar. Den förra
innehåller 21 artiklar, som afhandla
själfva trosläran. Den senare delen
innehåller 7 artiklar, hvilka vända
sig mot åtskilliga missbruk i fråga
om gudstjänst o ch författning.
Skillnaden mellan de båda delarnas
innehåll, sådan den nu angifvits,
är dock ej strängt genomförd.
Medelpunkten i Augsburgiska
bekännelsen är den 4:de artikeln
i sitt innerliga sammanhang med
artiklarna om nådens medel. I
nämnda artikel bekännes, att
människan varder rättfärdig utan all
förtjänst för Kristi skull genom
tron. Vissheten härom sprider ljus
öfver hela det kristliga lifvet och
öfver troslärans alla delar. Alla
de öfriga artiklarna i
bekännelseskrifterna bekänna dels hvad som
är förutsättning för och dels hvad
som är följd af innehållet i den
4:de artikeln, denna den »högsta
och förnämsta artikeln af hela den
kristna läran».
I vår svenska kyrkolag af år
1686 säges Augsburgiska
bekännelsen vara förklarad i de
öfriga lutherska bekännelseskrifterna.
Förhållandet mellan den förra och
dessa senare skrifter har alltid
varit så uppfattadt af den
lutherska kyrkan.
Augsburgiska bekännelsen vann
erkännande af några bland
reformationens motståndare, men hos
andra väckte den förbittring. De
romerska sammanskrefvo en
vederläggning af densamma. Detta
föranledde Melanchton till att 1531
författa Augsburgiska bekännelsens
Apologi (Försvar), hvilken snart
af lutheranerna fick erkännande
såsom uttryck för deras
gemensamma tro. Följande den
romerska vederläggningen tätt i spåren
försvarar densamma de punkter i
Augsburgiska bekännelsen, hvilka
blifvit motsagda. Detta ganska
vidlyftiga teologiska försvar har
ett stort värde äfven i andra
afseenden men särskildt därför, att
det på ett fylligare sätt, än det
varit möjligt i Augustana, visar
hvad reformatorerna själfva menat
med de korta satserna i denna
och huru dessa därför böra
rätteligen tolkas.
Schmalkaldiska artiklarna hafva
sitt namn af staden Schmalkalden,
där de 1537 af Tysklands lutherska
ständer godkändes. Närmaste
anledningen till deras författande var
den, att påfven utlyst ett allmänt
kyrkomöte i Mantua, där man
skulle förhandla om
religionstvisterna. För att såsom
lutheranernas bekännelse framläggas vid
detta möte författades af Luther
de Schmalkaldiska artiklarna, till
hvilka sedan fogades en af
Melanchton skrifven afhandling »om
påfvens makt och företräde». Om
betydelsen af Schmalkaldiska
artiklarna säger Konkordieformeln:
»uti dessa artiklar är den
Augsburgiska bekännelsens lära upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
