Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Augsburgiska Bekännelsen - 16:de artikeln. Om världslig öfverhet - 17:de artikeln. Om den yttersta domen - 18:de artikeln. Om människans fria vilja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Augsburgiska Bekännelsen. 17. o. 18. Art.
25
sin öfverhet, såsom ock lagen,
hörsamhet och lydnad pliktiga.
Men när öfverheten befaller synda,
då måste man mer lyda Gud än
människor, som skrifvet är i
Apostlagärningarna i det 5:te kap.
Sjuttonde artikeln.
Om den yttersta domen.
Vidare varder ock lärdt, att
Kristus skall på den yttersta
dagen uppenbarligen komma till att
döma och skall uppväcka alla,
som döda äro; och de gudfruktiga
och utvalda skall han gifva ett
evinnerligt lif och en evig glädje;
men de ogudaktiga och djäflarna
skall han fördöma, att de utan
återvändo skola pinade och
plågade varda.
Här varda
vederdöparnefördöm-da, som mena, att ogudaktiga och
förtappade människor och
djäflarna skola en ände på deras straff
och plåga bekomma. Desslikes
fördömas ock andra, hvilka i
denna tid utsprida judiska meningar,
att förr än de dödas uppståndelse
sker, skola de gudfruktiga intaga
hela jordens rike, när de hafva
allestädes utrotat de ogudaktiga.
Adertonde artikeln.
Om människans fria vilja.
Om den fria viljan varder lärdt,
att människans vilja har någon
frihet till att göra utvärtes
rättfärdighet och utvälja de ting, som
hon med sitt förnuft kan begripa.
Men förutan den Helige Andes
bistånd har hon ingen kraft till att
uträtta den rättfärdighet, som för
Gud gäller, eller den andliga
rättfärdigheten, ty den naturliga
människan kan icke begripa det Guds
Ande tillhör; utan den andliga rätt-!
färdigheten sker i hjärtat, när den
Helige Ande blifver undfången
genom ordet. Detta lär ock
Augustinus med lika ord uti den 3:dje
boken af Hypognosticon11: »Vi
bekänna», säger han, »att i alla
människor är en fri vilja, som väl
har ett naturligt förstånd, dock
icke så, att det är bekvämligt att
de saker, som Gud tillhöra, utan
Guds tillhjälp antingen begynna
eller ock fullborda, men allenast
uti detta timliga lifvets goda och
onda förehafvanden. Det goda
kallar jag det, som kommer af det
goda, som naturen förmår, hvilket
är: att vilja arbeta ute på åkern,
vilja äta och dricka, vilja hafva
vänner, vilja hafva kläder, vilja
taga sig hustru, uppföda boskap,
lära någon färdighet i åtskilliga
och nyttiga saker, vilja allt det
goda, som hör till detta timliga
lifvet, hvilket dock alltsammans
icke kan blifva vid makt utan Guds
nådiga bistånd; ty sannerligen af
honom och genom honom är allt
detta och har sin begynnelse. Men
det onda kallar jag sådant, som
att vilja dyrka afgudar, vilja
bedrifva mord eller dråp» o. s. v.
Här varda pelagianerna och
andra fördömda, som lära, att vi
utan den Helige Andes tillhjälp,
allenast af våra naturliga krafter,
kunna älska Gud öfver allting samt
hålla Guds bud, både med
invärtes och utvärtes krafter. Förty,
ändock människan någorlunda kan
uti utvärtes måtto hålla Guds bud,
ty hon kan vakta sina händer ifrån
tjufveri och mandråp o. s. v., så
kan hon dock icke af sig själf
åstadkomma den invärtes
hörsamheten, såsom att frukta Gud,
förtrösta på Gud, lefva kyskt, vara
tålmodig o. s. v.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
