Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Augsburgiska Bekännelsen - Femte missbruket (26:e art.). Att de lära åtskillnad på mat och andra sådana människostadgar vara nyttiga till att förvärfva Guds nåd och tillfyllestgöra för synderna - Sjette missbruket (27:e art.). Klosterlefvernet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
38
Augsburgiska Bekännelsen. 3. Missbr. (24. Art.)
äskas och kräfves allenast på
några få förordnade dagar utan
alltid; såsom Kristus befaller,
Luk. 21, sägande: «Men vakten
eder, att edra hjärtan icke
för-tungade varda med svalg och
dryckenskap och med detta lefvernets
omsorg, så att den dagen kommer
eder för hastigt uppå* o. s. v.
Vidare Matt. i det 17:de kap.:
»Men detta slaget (nämligen orena
andar) går icke ut utan med bön
och fasta." Och Paulus 1 Kor. 9
säger: «Jag späker min lekamen
och underkufvar honom;* där han
klarligen tillkännagifver sig icke
fördenskull tvinga sin egen kropp,
att han för den agans skull skall
förtjäna syndernas förlåtelse, utan
på det att hans lekamen skall
vara beredd och skicklig till
andliga saker och till att göra sitt
ämbete efter sitt kall.
Därföre varda icke fastor
fördömda och klandrade utan
stadgarna därom, i det de föreskrifva
vissa dagar, vissa slags mat med
samvetskval och fara, likasom
sådana gärningar vore en
nödvändig gudsdyrkan.
Likväl behållas hos oss nästan
alla de stadgar, som äro tjänliga
därtill, att allting måtte uti Guds
församling skickligen tillgå, såsom
en viss ordning att uppläsa den
heliga skrift i mässan och de
förnämsta helgedagarna. Men
emellertid varda människorna
förmanade, att sådana stadgar icke göra
oss rättfärdiga i Guds åsyn, och
att man icke skall räkna sådana
saker för synd, om något, dock
utan förargelse varder
försum-madt.
Denna frihet uti
människostadgar har varit de gamla
kyrkofäderna väl bekant. Ty de
österländska församlingarna hafva på
annan tid hållit påsk än de i Rom,
och när romarne för samma
olikhet uti stadgarna anklagade dem
i österlanden, därföre att de gåfvo
orsak till afsöndring, då blefvo de
af andra förmanade, att det är
icke nödigt, att sådana kyrkoseder
allestädes äro lika. Och Irenæus25
säger: «Åtskillnad på fastedagar
söndrar icke trons enheU, såsom
ock påfven Gregorius, distinct. 12,
tillkännagifver, att sådana
stadgars olikhet icke skadar Guds
församlings enhet. Och i Hist. trip.
bok 9 äro många exempel på
skiljaktiga stadgar samlade och sättas
därefter dessa ord: «Det har
varit apostlarnes mening icke att
stifta helgedagar utan att lära om
ett godt umgänge och
gudfruk-tighet.«
Sjette missbruket (27:de art.).
Att klosterlefvernet skulle vara
fullkomlighetens stånd och lika aktadt med
dopet och för Gud mera behagligt än
predikoämbetet, öfverhetskall eller något
annat stånd, af Gud förordnadt. Vidare,
att man därmed icke allenast kunde
förtjäna syndernas förlåtelse, Guds nåd och
den eviga rättfärdigheten, utan ock
något mera förtjäna, i det man fullkomnar
Guds råd och Guds befallning samt gör
öfverloppsgärningar.
Hvad om klosterlöften hos oss
varder lärdt kunna de bättre
besinna och förstå, som minnas hvad
skick har varit uti klostren och
huru mycket därinne dagligen är
gjordt och bedrifvet emot den
gamla kyrkolagen. I Augustini tid
voro kloster icke annat än höga
och fria skolor; men sedan när
den kristliga tukten och ordningen
blef kränkt, äro klosterlöften
allestädes tillagda, på det att därmed,
såsom med ett upptänkt fängelse,
skulle tukt åter upprättas. Till
sådana klosterlöften äro ock
småningom många andra människo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
