Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Augsburgiska Bekännelsen - Sjette missbruket (27:e art.). Klosterlefvernet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
40
Augsburgiska Bekännelsen. 1. o. 2. Missbr. (22. o. 23. Art.)
fly boleri hafve hvar och en sin
hustru och hvar och en sin man».
Och icke allenast Guds bud utan
ock Guds skapelse och ordning
tvingar dem till äktenskap, som
icke utaf någon synnerlig Guds
gåfva och befallning äro därifrån
frikallade, såsom Guds egna ord
lyda, 1 Moseb. 2: »Det är icke godt,
att människan är allena: jag vill
göra honom en hjälp, den sig till
honom hälla må». Därför synda
de icke, som denna Guds
befallning och ordning lydiga äro.
Hvad kan man häremot sätta?
Man må berömma och öfverdrifva
det, så mycket man vill, hvartill
man för klosterlöftets skull är
pliktig och skyldig, likväl kan man
icke åstadkomma, att klosterlöftet
skall omintetgöra Guds bud och
befallning.
Den gamla kyrkolagen lär, att
uti alla löften skall man
undantaga dens lag, som högre är;
därföre gälla dessa löften mycket
mindre emot Guds lag och befallning.
Om den förpliktelse, som följer
af klosterlöften, icke hade några
orsaker, hvarföre den kunde
förändras, så hade de romerska påfvarne
icke efterskänkt och tillåtit något
däruti; ty det är ingen människa
medgifvet att upplösa den
förpliktelse, som tydligen hör till Guds
lag. Men de romerska påfvarne
hafva visligen dömt, att man må
tillåta lindring uti sådana
förpliktelser; hvarför man läser, att de
ofta gjort lindring uti sådana
löften. Såsom den historien
nogsamt känd är om konungen af
Arragonien, som blef kallad och
hämtad ur klostret, och hafva
sådana exempel skett uti vår tid27.
Därnäst, hvi yrka våra
motståndare så häftigt på den förpliktelse,
som af löftet förorsakas, och tala
dess emellan intet om löftets egen
natur, nämligen, att det skall vara
om de ting, som äro möjliga, och
att det skall vara frivilligt,
själf-mant och med betänkt mod gjordt?
Men huru en långvarig kyskhet
står uti en människas makt, är
för alla väl kunnigt. Och hvem är
den, som själfmant och efter
moget betänkande har gjort
klosterlöfte? Förrän unga flickor och
ynglingar komma till sitt rätta
förstånd, blifva de öfvertalade att göra
klosterlöften och stundom
tvingade därtill. Därföre är det icke rätt
och tillbörligt att så hårdt
disputera om sådana förpliktelser, emedan
alla känna det vara emot löftets
natur, som icke själfmant och
välbetänkt gjordt varder.
De flesta af de gamla
kyrkolagarna upplösa de klosterlöften, som
äro gjorda förr än man kommer
till femton år; ty före den åldern
synes människan icke hafva så
mycket förstånd, att hon kan
besluta om hela sitt lefverne. En
annan gammal kyrkolag, som mera
medgifver åt människans svaghet,
lägger några år därtill, ty den
förbjuder, att man skall göra något
löfte, förrän man kommer till
aderton år. Men hvilken vi efterfölja
af dessa gamla kyrkostadgar, så
hafva de flesta orsak, hvarföre de
må öfvergifva klosterlefnaden, ty
de hafva nästan alla gjort löftena,
förrän de kommit tili denna
ål-I der.
Slutligen, om än någon kunde
lasta, att man ryggar
klosterlöften, så synes väl icke strax däraf
följa, att det äktenskap, som är
gjordt emellan sådana personer,
som hafva öfvergifvit löftena, skall
och bör för den skull upplösas. Ty
Augustinus (hvilkens mening har
icke ringa vikt), Quæst. 27 cap. 1
Nuptiarum, nekar, att man skall
upplösa sådana äktenskap, oaktadt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
