Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den Augsburgiska Bekännelsens Apologi eller Försvarsskrift - Apologien - I. Om arfsynden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
52 Bekännelsens Apologi el. Försvarsskrift. 1. Om arfsynden.
grund uti den heliga skrift, att han
aldrig kan försvagas eller
omkull-kastas. Vi hålla ock ståndaktigt
fast vid, att de, som annorlunda
mena eller lära, stå utom Kristi
församling och äro afgudadyrkare
och Guds försmädare.
I. Om arfsynden.
Den andra artikeln om
arfsynden låta ock våra motståndare sig
behaga, dock så, att de likväl
klandra oss för den definition eller
beskrifning, som vi om arfsynden
korteligen framställt hafva. Här
täckes eders kejserl. majestät strax
i begynnelsen förnimma, huru som
de, hvilka vederläggningen
sam-manskrifvit, hvarken förstånd eller
uppriktigt sinne haft hafva. Ty
där vi uti enfaldighet och som
hastigast velat nämna det, som
arfsynden innefattar, hafva de strax
med en uppdiktad vrång uttydning
den mening, som i sig själf ingen
olägenhet hade, utan nog klar och
tydlig var, konstigt förvridit. Så
säga de: att vara utan gudsfruktan,
att vara utan tro, det är verksynd;
fördenskull neka de densamma
vara någon arfsynd.
Det är klart nog, att dessa lösa
dikter och påfund äro uti skolorna
och icke uti kejsarens råd
uppkomna. Och ehuruväl denna vrånga
uttydning lätteligen kunde
vederläggas; dock på det att alla
fromma och redliga män må förstå,
att vi icke något orimligt om denna
saken lära, bedja vi först, det ville
man vår på tyska skrifna
bekännelse skärskåda, så skall
densamma oss ifrån all misstanke befria,
att vi vilja lära något nytt. Ty
där står så skrifvet: Vidare varder
lärdt, att efter Adams fall alla
människor, som naturligen födas,
varda uti synden aflade och födda,
det är, att de alla alltifrån
moderlifvet äro fulla med ond lusta och
begärelse och kunna ingen sann
gudsfruktan, ingen sann tro på
Gud af naturen hafva. Detta stycke
betygar, att vi icke allenast själfva
handlingen, utan ock förmågan
eller gåfvorna till att rätt frukta
Gud och uppå honom förtrösta,
frånkänna dem, som på köttsligt
sätt födda äro. Ty vi säga, att
de, som således födda äro, hafva
en ond begärelse och kunna icke
rätteligen frukta Gud och uppå
honom förtrösta. Hvad har man
här att tadla? Vi förmoda, att
alla fromma, redliga och
uppriktiga människor, som sanningen
älska, se här utan allt tvifvel, att
detta både rätt och sant är, som
vi här framställa och lära. Ty i
samma mening betager ock den
af oss på latin ingifna bekännelsen
naturen förmågan, det är kraften
och gåfvorna till att frukta Gud
och uppå honom förtrösta, hon
frånkänner ock hos de gamla och
uppväxta själfva verket eller
gärningen; så att, när vi nämna den
onda begärelsen, förstå vi därmed
icke allenast verket eller frukterna
utan naturens stadigvarande onda
böjelse.
Men vi vilja längre fram med
flera ord visa, att vår beskrifning
öfver arfsynden med den gamla
och brukliga beskrifningen i allo
öfverensstämmer: Ty först måste
vi här gifva tillkänna, hvarföre vi
dessa orden i synnerhet på detta
stället brukat hafva. Motståndarne
bekänna uti skolorna, att
aifsyn-dens materiale, som de kalla det,
är den onda begärelsen^, hvarföre,
när vi nu arfsynden ville beskrifva
eller säga hvad hon är eller icke
är, hafva vi icke med fog kunnat
gå den onda begärelsen förbi, i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
