Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den Augsburgiska Bekännelsens Apologi eller Försvarsskrift - I. Om arfsynden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54 Bekännelsens Apologi el. Försvarsskrift. 1. Om arfsynden.
de gröfre och svårare erkänna de
icke, om hvilka dock Skriften oss
allestädes påminner och profeterna
ständigt klaga, nämligen om den
köttsliga säkerheten, om Guds
förakt, om hat emot Gud och flera
sådana oss medfödda fel och laster.
Men sedan skolastikerna hafva uti
den kristliga läran inmängt och
inblandat filosofiens lära om
naturens fullkomlighet och alltför
mycket den fria viljan och de af
den framlockade gärningarna
(ac-tus eliciti) tillägnat samt lärt,
att människorna för Gud
rättfärdiga varda genom ett utvärtes
ärbart lefverne, om hvilket vi
jämväl säga, att det förnuftet
underkastadt är och står någorlunda i
vår makt ; så hafva de icke kunnat
se eller förnimma
människonaturens invärtes orenlighet och
synda-smitta, som är uti hjärtat, hvarom
ingen, utan genom Guds ord
upplyst, rätteligen kan döma; hvilket
Guds ord skolastikerna ganska
sällan uti sina skrifter och böcker
bruka eller behandla.
Dessa äro orsakerna, hvarföre
vi uti arf syndens beskrifning hafva
så väl talat om den medfödda onda
lustan och begärelsen, som ock
frånkänt människans naturliga
krafter gudsfruktan och förtröstan
uppå Gud. Ty vi hafva härmed
velat gifva tillkänna, att arfsynden
jämväl dessa sjukdomar, fel och
arflyten inbegriper, nämligen att
vi icke känna Gud, att vi förakta
Gud, att vi äro utan gudsfruktan
och förtröstan på Gud", och att vi
Gud icke rätteligen älska kunna.
Dessa äro den mänskliga naturens
förnämsta fel och svagheter, som
egentligen strida emot förra taflan
af Tio Guds bud.
Vi hafva icke heller häruti något
nytt infört. Den gamla
beskrifningen på arfsynden, om man den
rätteligen förstår, säger äfven
detsamma, som så lyder: arfsynden
är saknad af den ursprungliga
rättfärdigheten. Men hvad är den
ursprungliga rättfärdigheten?
Skolastikerna strida här mycket om
några skolfrågor men förklara icke,
hvad den människan medskapade
rättfärdigheten är. Men
rättfärdigheten uti den heliga skrift
innefattar icke allenast senare
taflan af Tio Guds bud utan ock den
förra, som befaller om gudsfruktan,
om tron, om kärleken till Gud;
fördenskull skulle den medskapade
rättfärdigheten icke allenast
bestått uti härlig och fullkomlig
sundhet, rent blod och ofördärfvade
kroppskrafter4, såsom de härom
tala, utan jämväl i dessa gåfvor:
en viss kunskap om Gud,
gudsfruktan, förtröstan på Gud eller
åtminstone fullkomliga krafter och
förmåga till att allt sådant göra,
hvilket ock Skriften betygar, då
hon säger, att människan är
skapad efter Guds beläte och likhet*.
Hvad är det annat, än att den
gudomliga visheten och
rättfärdigheten uti människan afbildad
var, hvarigenom hon kände Gud,
och genom hvilken Guds klarhet
uti henne lyste, det är, att åt
människan, när hon skapad var, dessa
gåfvor gifna voro, nämligen en
rätt och ren kunskap om Gud, en
rätt gudsfruktan, en sann
förtröstan på Gud och flera sådana? Ty
således uttyda och förklara
Ire-næus och Ambrosius5 detta
Guds beläte, hvilken senare, sedan
han mycket annat härom talat och
framfört, så säger: »Fördenskull
är icke den själ efter Guds
beläte skapad, uti hvilken Gud icke
* 1 Moseb. 1: 27.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
