Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den Augsburgiska Bekännelsens Apologi eller Försvarsskrift - I. Om arfsynden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bekännelsens Apologi el. Försvarsskrift. I. Om arfsynden.
55
städse är. Paulus gifver ock
uttryckligen tillkänna för efeserna*
och kolosserna **, att Guds beläte
är icke annat uti Skriften än en
sann Guds kunskap, rättfärdighet
och samling. Lombardus6
tvekar ej heller att säga, att den uti
Adani först medskapade
rättfärdigheten är själfva Guds beläte
odi likhet, som af Gud
människan ingifven är. Vi anföra de
gamlas språk och meningar, som
Augustini förklaring om Guds
beläte uti människan icke emotsäga.
När fördenskull de gamle
beskrifva arfsynden och säga, att hon
är en saknad af den uti paradiset
först medskapade rättfärdigheten,
så är deras mening, att människan,
icke allenast till kroppen och de
lägre krafterna är fördärfvad, utan
att hon ock dessa gåfvor
dymedelst förlorat, nämligen den sanna
Guds kunskap och kännedom, den
rätta kärleken till Gud, tron och
förtröstan uppå Gud eller
åtminstone kraften och förmågan att
att allt detta åstadkomma. Ty
teologerna själfva lära jämväl uti
skolorna, att förenämnda stycken
hade icke varit oss möjliga att
fullgöra utan särskilda gåfvor,
Guds hjälp, nåd och bistånd.
Samma gåfvor kalla vi
gudsfruktan, Guds kunskap och
förtröstan på Gud, på det man själfva
saken desto bättre må kunna
förstå. Häraf är klart, att de gamle,
när de beskrifva arfsynden, just
med oss öfverensstämma, då vi
säga, att människan af egna
krafter icke har en sann gudsfruktan
och förtröstan på Gud och
således icke kan tillskrifva sig
hvarken verkställigheten däraf och ej
heller håg och vilja att det åstad-1
komma.
Äfven detta menar ock
Augustinus, då han jämväl arfsynden
beskrifver och henne en ond lusta
och begärelse kallar, gifvande
därmed tillkänna, att den onda lustan
och begärelsen varder oss efter
syndafallet i stället för den
förlorade rättfärdigheten medfödd. Ty
emedan den fördärfvade naturen
icke kan frukta och älska Gud
och uppå honom tro och förtrösta,
så söker och älskar hon intet
annat än det, som köttsligt är, och
Guds dom antingen af säkerhet
föraktar eller af fruktan och
förskräckelse skyr och hatar.
Sålunda innefattar Augustinus så väl
saknaden af den medskapade
rättfärdigheten som den onda lustan
och begärelsen, som i dess ställe
oss alla beklagligen åkommit. Icke
heller är den onda begärelsen
allenast ett fördärf i människans
lekamliga natur utan består ock däri,
att människan med sin andliga
naturs krafter är böjd till det
köttsliga. De veta ock sannerligen icke
hvad de säga, som på samma gång
tillägga människorna den onda
begärelsen, hvilken icke af den
Helige Ande dödad är, och därjämte
kärleken till Gud öfver all ting.
Vi hafva fördenskull uti
arfsyn-dens beskrifning bägge dessa delar
rätteligen utsatt, nämligen
saknaden af den första
rättfärdigheten, att vi arma och usla Adams
barn icke kunna tro Gud, icke
kunna frukta Gud och honom
öfver all ting älska, samt tillika den
onda lustan, som söker hvad
köttsligt är, tvärt emot Guds ord, det
är, som söker icke allenast
krop-! pens vällust utan ock en köttslig
i vishet och rättfärdighet, förtröstar
; däruppå och föraktar Gud. Att
’ dessa tvenne delar tillsamman,
- Ef. 4: 24. " Kol. 3: 10.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
