Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den Augsburgiska Bekännelsens Apologi eller Försvarsskrift - I. Om arfsynden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
56 Bekännelsens Apologi el. Försvarsskrift. I. Om arfsynden.
nämligen saknaden af den första
rättfärdigheten och den onda
lustan och begärelsen, äro det, som
vi kalla arfsynd, det lära icke
allenast de gamla kyrkofäderna utan
ock de senare tiders lärare, så
många som redliga och uppriktiga
ibland dem varit hafva. Ty så
säger Thomas": «Arfsynden är icke
allenast en brist af den första
rättfärdigheten utan ock en oordentlig
lusta och begärelse uti själen;
därföre är hon, säger han, icke en
blott brist utan en fördärfvad
själens beskaffenhet.® Bonaventura8
säger ock: «När man f rågar hvad
aifsynden är, svaras därtill
rätteligen, att hon är en otillbörlig
begärelse och lusta. Rätteligen
svaras ock, att hon är en brist af den
första rättfärdigheten, som än
tillstädes vara borde.* Uti det ena
af dessa svar inneslutes det andra.
Detsamma menar ock Hugo9, när
han säger: «Arfsynden är en
blindhet uti själen och en ond lusta och
begärelse uti kötteU, hvarmed han
gifver tillkänna, att vi usla Adams
barn födas sådana af naturen, att
vi Gud icke känna, tro icke uppå
honom och förtrösta, utan
misströsta, förakta Gud och honom
hata; ty allt detta inbegriper han
uti de orden ignorantia in
mente, det är blindhet eller
få-kunnighet uti själen. Dessa lärares
meningar stämma ock öfverens
med den heliga skrifts vittnesbörd.
Tj’ Paulus kallar understundom
arfsynden uttryckligen en brist,
såsom uti 1 Korint. 2, där han säger:
"Den naturliga människan
förnimmer intet af det Guds Ande
tillhör*Annorstädes nämner han
begärelsen, som är mäktig i våra
lemmar att göra döden frukt**.
Om bägge dessa stycken kunde
vi väl flera Skriftens språk anföra,
men uti en klar sak behöfvas icke
många vittnesbörd. Hvar och en
förståndig läsare kan ock häraf
lätteligen döma, att det, att vi
sålunda äro utan gudsfruktan, utan
tro och förtröstan till Gud, är icke
allenast verksynd utan ock en
medfödd brist af allt godt, hvilken
brist ständigt hos oss kvarblifver,
till dess vi genom den Helige
Ande pånvttfödda och upplysta
varda.
Vi lära fördenskull om arfsynden
icke annorlunda än den heliga
skrift oss lär och den
allmänneliga kristliga kyrkan tror och
bekänner; utan vi förklara och föra
åter i ljuset de härliga och
förträffliga Skriftens och fädernas
språk, som genom de nyare
teologernas spetsfundiga trätor och
spörsmål hittills alldeles
undertryckta varit. Ty själfva saken
betygar, att de senare tiders
teologer icke rätteligen förstått hvad
fäderna egentligen med det ordet
brist af den första rättfärdigheten
menat hafva. Men att rätt veta
och förstå hvad arfsynden är eller
icke är, det är en högst nödvändig
sak. Ty ingen kan rätteligen
förnimma, hvad för en stor och
outsäglig Guds nåd vi uti Kristus
hafva, utan att han först sin stora
svaghet, jämmer och elände
rätteligen känner. All människans
rättfärdighet, helighet, ärbara vandel
och goda gärningar äro för Gud
idel skrymteri, så framt vi icke
erkänna, att hjärtat af naturen är
utan kärlek till Gud, utan
gudsfruktan och utan förtröstan på
Gud. Därför säger profeten:
«Se-dan jag lärde veta, slår jag mig
på länderna« ***. Och David: »Jag
sade i min häpenhet, att alla män-
* 1 Kor. 2: 14. ** Rom. 7: 5: *** Jer. 31: 19.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
