Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den Augsburgiska Bekännelsens Apologi eller Försvarsskrift - II. Om rättfärdiggörelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bekännelsens Apol. el. Försvarssky. II. Om rättfärdiggörelsen. fc3
han icke ingå i Guds rike.» Hafva
vi nu af nöden att genom den
Helige Ande pånyttfödas, så gör
då förnuftets rättfärdighet oss icke
för Gud rättfärdiga, ej heller kan
den Guds lag hålla eller
tillfyllest-göra. Rom. 3: »Allesamman äro
de syndare och hafva intet att
berömma sig af ii/Jör Gud»*, det
är, de hafva icke visdom och
rättfärdighet, hvarigenom Gud
rätteligen kännes och prisas.
Likaledes Rom. 8: »Ty köttsligt sinne
är en fiendskap emot Gud, efter
det är icke Guds lag underdånigt,
icke kan det heller. Men de, som
äro köttsliga, kunna icke vara Gud
täcka»**. Dessa vittnesbörd äro
så klara och tydliga, att de icke
erfordra något djupsinnigt förstånd,
hvarmed man dem må utgrunda,
utan en uppmärksam åhörare, för
att bruka Augustini ord, hvilka
han uti dylik sak brukat. Om det
köttsliga sinnet är en fiendskap
emot Gud, så kan det icke utan
den Helige Ande rätteligen älska
Gud. Om det icke kan Guds lag
underdånigt vara, så kan det icke
heller älska Gud. Om det
köttsliga sinnet är en fiendskap emot
Gud, så syndar köttet jämväl då,
när vi utvärtes ärbara gärningar
göra. Om det icke kan Guds lag
underdånigt vara, så syndar ock
visserligen en människa, änskönt
hon förträffliga och berömvärda
gärningar gör, som for världen
stort anseende hafva.
Våra motståndare göra allenast
afseende på de budord, som höra
till den andra taflan, hvilka
innehålla den utvärtes rättfärdigheten,
hvilken förnuftet kan förstå. Med
denna låta de sig nöja, menande
sig med sådana utvärtes gärningar
Guds lag tillfyllestgöra. Emeller-
tid fästa de icke afseende vid den
första taflan, som befaller, att vi
skola älska Gud och för visso tro,
att Gud vredgas öfver synden, att
vi rätteligen skola frukta Gud, och
att vi med visshet tro, att Gud hör
oss. Men det mänskliga sinnet är,
när det icke har den Helige Ande,
antingen så säkert, att det
föraktar Guds dom eller flyr det
under straffet och hatar den med
rätt och rättvisa dömande Guden
och lyder därföre icke den förra
taflan. Fördenskull emedan
Gudsförakt och tvifvel om Guds ord,
hotelser och löften den mänskliga
naturen fast vidhänga och vidlåda,
så synda visserligen människorna
jämväl då, när de sköna och
förträffliga gärningar göra förutan den
Helige Ände, ty de göra dem af
af ett orent och ogudaktigt hjärta,
såsom skrifvet står: »Allt det icke
går af tron, det är synd» ***. Ty
sådana människor göra sina
gärningar med förakt för Gud, såsom
Epikurus12 icke trodde, att Gud
hade försorg om honom, gjorde
afseende på honom eller
bönhörde honom. Detta förakt för Gud
skämmer och orenar gärningarna,
huru sköna och förträffliga de eljest
för världen synas, ty Gud dömer
hjärtat.
Slutligen skrifva ock våra
motståndare ganska oförsiktigt, att
människorna, som till den eviga
vreden skyldiga äro, förtjäna
syndernas förlåtelse genom kärleken,
fastän det dock är omöjligt att
älska Gud, så framt icke
syndernas förlåtelse med tron förut
omfattad varder. Ty hjärtat kan icke,
när det Guds vrede verkligen
känner, älska Gud, så framt han icke
visar sig nådig; så länge han
förskräcker oss och synes, som ville
* Rom. 3: 23. ** Rom. 8: 7. 8. *** Rom. 14: 23.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
