Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den Augsburgiska Bekännelsens Apologi eller Försvarsskrift - II. Om rättfärdiggörelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bekännelsens Apol. el. Försvarssky. II. Om rättfärdiggörelsen. fc3
tröst och upprättar sig med
förtröstan uppå Guds stora nåd och
barmhärtighet. Han anför ock
löftet, sägande: « Jag väntar efter
Herren, min själ väntar och jag
hoppas uppå hans ord«, det är,
efter du har lofvat syndernas
förlåtelse, så håller jag mig ock fast
till detta ditt löfte och varder
därigenom uppehållen. Fördenskull
äro ock fäderna i gamla
testamentet rättfärdiggjorda, icke genom
lagen utan genom löftet och tron.
Det är ock underligt, att våra
vedersakare så alldeles förringa
tron, ehuru de likväl se och finna
henne allestädes såsom en
synnerlig och den förnämsta gudstjänst
hållas och berömmas, såsom uti
Psal. 50: »Åkalla mig i nöden, så
vill jag hjälpa dig, sä skall du
prisa mig» *. Således vill Gud af
oss känd varda, således vill han,
att vi honom dyrka och prisa
skola, att vi af honom hans
välgärningar emottaga och anamma
och det för hans nåds och
barmhärtighets skull och icke för våra
gärningars eller förtjänsters skull.
Detta är den största och
ymnigaste tröst och hugsvalelse uti alla
frestelser och anfäktningar. Och
en sådan tröst och hugsvalelse
borttaga och förkasta våra
motståndare, enär de tron förringa
och lasta och lära allenast, att
människorna genom gärningar och
förtjänster med Gud underhandla.
Att tron på Kristus rättfärdiggör.
Först, på det ingen må tänka, att
vi tala om en fåfäng historisk
kunskap, vilja vi gifva vid handen, huru
tron varder oss gifven. Sedan
vilja vi visa både, att hon
rättfärdigar, såsom ock huru detta bör
förstås, samt vederlägga det, som
våra motståndare framkasta emot
oss. Kristus befaller hos Lukas
i det sista kapitlet att predika
bättring och syndernas förlåtelse uti
hans namn. Ty evangelium
öfvertygar alla människor, att de äro
under synden, att de alla äro
skyldiga till den eviga vreden och
döden, och tillbjuder för Kristi
skull syndernas förlåtelse och
rättfärdiggörelsen, som med tron
omfattas och anammas. Bättringens
predikan, som straffar oss, förfärar
våra samveten med sanna och
allvarsamma förskräckelser. Uti
dessa böra våra hjärtan åter fatta
tröst och hugsvalelse, hvilket sker,
om de tro Kristi löfte, och att vi
för hans skull syndernas förlåtelse
hafva.
Denna tro, som uti sådana
förskräckelser upprättar och tröstar,
hon undfår syndernas förlåtelse,
gör oss rättfärdiga och åter
lefvande igen; ty denna tröst och
hugsvalelse är ett nytt och andligt
lif. Detta är klart och tydligt och
kan af de gudfruktiga förstås och
har jämväl församlingens
vittnesbörd. Våra motståndare kunna
ingenstädes säga, huru den Helige
Ande gifven varder. De dikta och
drömma, att sakramentet gifver
den Helige Ande till följd af dess
blotta begagnande, utan att tron
och någon god rörelse finnes hos
den, som det brukar, liksom vore
den Helige Andes skänkande en
så ringa och fåfäng sak.
Och emedan vi om en sådan
tro tala, som icke är någon fåfäng
tanke, utan som frälsar ifrån döden
och föder ett nytt lif uti hjärtat
och är jämväl den Helige Andes
verk; så består hon icke jämte
någon dödlig synd, utan så länge
hon är tillstädes uti hjärtat, så
* Psal. 50: 15.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
