Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den Augsburgiska Bekännelsens Apologi eller Försvarsskrift - III. Om kärleken och lagens fullbordan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Belt. Apol. el. Försv. III. Om kärleken o. lagens fullbordan. 89
det offret Gud, som han gjorde,
icke för att han genom det verket
skulle förtjäna Guds nåd och
syndernas förlåtelse, utan på det han
sin tro öfva och för andra visa
skulle för att dem således jämväl
till tron uppmuntra.
Emedan goda gärningar på detta
sätt böra följa tron, så bruka de
människor långt annorlunda
gärningarna, som icke kunna tro och
för visst och fast hålla uti hjärtat,
att synderna varda dem af nåd
för Kristi skull förlåtna, och att
de hafva en nådig Gud endast för
Kristi skull. När dessa se de
heligas gärningar, så döma de efter
människosätt, att de heliga hafva
förtjänt Guds nåd och syndernas
förlåtelse genom sådana gärningar.
Därföre efterfölja de dem och
mena sig genom dylika gärningar
nåden och syndernas förlåtelse
förtjäna; de mena sig genom
samma gärningar blidka Gud och ernå
det, att de för samma gärningars
skull må rättfärdiga räknade varda.
Denna ogudaktiga mening om
gärningarna förkasta vi. Först
därföre att densamma fördunklar
Kristi pris och ära, då
människorna dessa gärningar för Gud
framställa såsom en lösepenning,
betalning eller försoning. Här
tillägnas våra gärningar den heder,
som Kristus allena tillkommer.
För det andra, så finna samveten
icke någon frid uti dessa
gärningar, utan sedan de under den rätta
samvetsångesten hopat den ena
gärningen på den andra, falla de
omsider i förtviflan, emedan de
icke finna något verk, som är nog
rent, och lagen alltid anklagar
och komnter vrede åstad. För
det tredje så kunna sådana aldrig
ernå eller bekomma en sann Guds
kunskap och kännedom; ty
emedan de af vrede upptände fly för
den dömande och dem med straff
och plågor hemsökande Guden,
så kunna de aldrig finna, att de
af Gud bönhörda varda. Men tron
visar oss Guds närvaro, sedan hon
visst och fast öfvertygat? sig och
tror, att Gud af nåd förlåter och
bönhör.
Denna ogudaktiga och
villfaran-de mening om gärningarna har
ock alltid hängt vid människorna
i världen. Hedningarna hade sina
offer, hvilka de af patriarkernas
exempel antagit hade. Deras
gärningar efterföljde de, men deras
tro höllo de icke, utan de menade,
att dessa gärningar voro en
försoning och lösepenning, för
hvilkens skull Gud skulle med dem
försonad varda. Israels barn
brukade ock offren en tid i den
mening, att de för dessa gärningars
skull en nådig Gud hafva skulle,
att vi så må säga, af blotta
gärningar utan tron. Härvid se vi,
huru strängt och allvarsamt
profeterna straffa folket såsom uti
ps. 50: »För ditt offers skidl
straffar jag dig intet» *; och hos
Jeremias: »Jag har intet sagt eller
bjudit dem om bränneoffer och annat
offer»**. Sådana språk fördöma
icke de gärningar, hvilka Gud
visserligen befallt hade såsom
utvärtes öfningar uti denna sin
församling, utan de förkasta den
ogudaktiga inbillningen, att de menade
sig genom sådana gärningar
blidka Guds vrede och försakade tron.
Och emedan inga gärningar göra
samvetet tillfredsställdt, så uttänka
människorna gärningar, den ena
efter den andra, utom Guds bud
och befallning. Israels folk hade
sett profeterna offra på höjderna;
• Ps. 50: 8. •• Jer. 7: 22.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
