Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den Augsburgiska Bekännelsens Apologi eller Försvarsskrift - III. Om kärleken och lagens fullbordan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
102 B ek. Ap. el. Försv. III. Om kärleken o. lagens fullbordan.
vi genom Guds ord undervisas.
Så böra vi fördenskull återkalla
förnuftet ifrån sådana köttsliga
tankar till Guds ord, där vi se,
att evangelium och löftet om
Kristus äro för oss framställda. När
fördenskull lagen predikas och
gärningarna såsom trons frukter
befallda varda, då bör löftet om
Kristus ingalunda förskjutas eller
försakas, utan bör det först omfattas
och anammas, att vi må kunna
göra det godt är, och att våra
gärningar kunna behaga Gud,
såsom Kristus säger: »Mig förutan
kunnen I intet göra» *. Därföre
om Daniel hade så sagt: gör dig
lös ifrån dina synder genom en
sann bot och bättring, så ginge
väl våra motståndare detta språk
förbi. När han nu verkligen
framställer just denna mening med
andra ord, såsom här synes, så
förvända våra motståndare hans ord
tvärt emot nådens och trons lära,
ehuru likväl Daniel har
förnämligast velat innefatta tron.
Fördenskull svara vi sålunda till Daniels
ord, att emedan han predikar om
bättringen, så lär han icke allenast
om gärningarna utan jämväl om
tron, såsom själfva framställningen
i texten intygar och vittnar. Sedan,
emedan Daniel uttryckligen
utsätter löftet, så fordrar han
nödvändigt tron, som tror, att synderna
af nåd af Gud förlåtas. Och
ehuruväl han uti denna
bättringspredikan nämner gärningarna; säger
han dock icke, att vi genom dessa
gärningar syndernas förlåtelse
förtjäna. Ty Daniel talar icke allenast
om straffets förlåtelse, förty
straffets förlåtelse sökes fåfängt, så
framt icke hjärtat först omfattar
skuldens förlåtelse. Men om våra
motståndare fatta dessa Daniels
ord allenast om straffets förlåtelse,
så är detta språk icke emot oss;
förty då måste de nödvändigt
bekänna, att syndernas förlåtelse och
rättfärdiggörelsen, som sker af
nåd, går förut. Sedan medgifva
vi ock det, att de straff, hvarmed
vi af Gud hemsökta varda, lindras
och drägligare blifva genom våra
trägna böner, goda gärningar och
ändtligen genom hela bättringen,
såsom skrifvet står uti 1 Kor. 11:
» Om vi själfva dömde oss, sä vorde
vi icke dömda» ’**. Och Jer. 15:
»Om du håller dig intill mig, så
vill jag hålla mig till dig» ***.
Zak. 1: » Vänden eder till mig, så
vill jag vända mig till eder» †.
Och psalt. 50: »Åkalla mig i nöden,
så vill jag hjälpa dig, så skall du
prisa mig» ††.
Vi må fördenskull fasthålla den
regel allestädes, där gärningarna
uti lagens predikan berömda
varda, att lagen kan icke hållas utan
Kristus, såsom han själf säger:
»Mig förutan kunnen I intet
göra» †††, och »utan tron är omöjligt
täckas Gud» *†. Ty det står fast,
att lagens lära vill icke borttaga
evangelium, villicke borttaga
medlaren och försonaren Kristus. Må
ock våra fariseiske vedersakare
varda utskämda, som så uttyda
lagen, att de tillägna gärningarna
Kristi heder och ära, som skulle
de vara en försoning och förtjäna
syndernas förlåtelse. Häraf följer
fördenskull, att gärningarna alltid
sålunda berömmas, att de behagliga
äro för trons skull, förty
gärningarna behaga icke Gud förutan
medlaren och försonaren Kristus,
»genom hvilken vi hafva en
tillgång till Gud i tron» *†† och icke
genom gärningarna förutan
försonaren Kristus. När det därföre
* Joh. 15: 5. •* 1 Kor. 11: 31. Jer.
15: 5. ’† Hebr. 11: 6. *†† Rom. 5: 2.
15: 19. † Zak. 1: 3. †† Psalt. 50: 15. ††† Joh.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
