Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den Augsburgiska Bekännelsens Apologi eller Försvarsskrift - III. Om kärleken och lagens fullbordan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
104 B ek. Ap. el. Försv. III. Om kärleken o. lagens fullbordan.
arna, icke därföre att han vill, att
goda gärningar skola vara en
försoning, ty de följa efter
försoningen; utan han gör det för tvenne
orsakers skull: den ena är den,
att goda frukter böra nödvändigt
följa på tron, därföre säger han
ock, att det är idel skrymteri och
en inbillad bättring, där icke goda
frukter följa; den andra orsaken
är den, att vi behöfva utvärtes
tecken af ett så stort löfte,
emedan det förskräckta samvetet
behöfver mångfaldig tröst och
hug-svalelse. Som nu döpelsen och
Herrens nattvard äro tecken, som
påminna, upprätta och styrka
förskräckta samveten, på det de desto
stadigare må tro, att synderna
förlåtna varda; alltså är ock
detsamma löftet liksom skrifvet och
afmåladt uti de goda gärningarna,
på det dessa gärningar må
påminna oss att desto fastare och
stadigare tro. Och de som icke
göra det godt är, de uppmuntra
sig icke till att tro, utan de
förakta dessa löften; men de
gud-fruktiga omfatta dem och glädja
sig däröfver, att de hafva tecken
och vittnesbörd af ett så stort och
dyrbart löfte, hvarföre de ock
alltid öfva sig uti dessa tecken och
vittnesbörd. Fördenskull såsom
Herrens nattvard icke gör oss
rättfärdiga genom den utvärtes
förrättningen förutan tron, alltså
rättfärdiga icke heller allmosorna för
deras egen skull utan tron.
Således skall man ock förstå
Tobias predikan, där han säger:
»Allmosan förlöser af all synd och
ifrån döden» *. Vi vilja icke säga,
att här är något för mycket sagdt,
ehuru det bör så förstås, att icke
Kristi ära på något sätt måtte
komma att lida, hvilkens egentliga
ämbete det är att förlossa ifrån
synden och döden. Men vi gå
tillbaka till vår förra regel, att
lagens lära gagnar oss icke utan
Kristus; därföre behaga ock de
allmosor allenast Gud, som följa
på försoningen eller
rättfärdiggörelsen, men icke de, som gå före
densamma. Fördenskull förlossa
de ifrån synden och döden, icke
för deras egen skull, utan
såsom vi tillförene om bättringen
sagt hafva, att vi tron och
frukterna böra fatta tillsamman, så böra
vi ock här säga om allmosorna,
att allt, som tillhör det nya lifvet,
är af nöden, att vi må saliga varda;
ty allmosor äro ju trons öfning, och
tron är den, som emottager
syndernas förlåtelse och öfvervinner
döden, då hon sig mer och mer
öfvar och i samma öfning dagligen
tilltager. Dock neka vi icke det,
att vi genom allmosor af Gud
undfå många välgärningar, vinna
ock en lindring af straffet samt
erhålla, att vi beskärmade varda
uti syndens och dödens farligheter
och förskräckelser, såsom vi näst
förut om hela bättringen sagt
hafva. Och när vi betrakta hela
sammanhanget af Tobias tal, så intygar
det klart, att tron erfordras, förrän
man rätteligen kan gifva allmosor,
ty så säger han: »Haf Gud för
ögonen och i hjärtat alla dina
lifsdagar» **. Och litet därefter:
» Tacka Gud alltid och bed, att han
dig regerarOch detta tillhör
egentligen den tro, som vi här
omtala, som vet och känner sig
hafva en nådig Gud för hans
barmhärtighets skull och vill för samma
orsaks skull af Gud hållas för
rättfärdig, helgas och regeras. Men
våra vedersakare stympa skrifter
-ina för att förvilla de oerfarna;
» Tob. 4: 11. ** Tob. 4: 6, 20.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
