Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den Augsburgiska Bekännelsens Apologi eller Försvarsskrift - III. Om kärleken och lagens fullbordan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Belt. Apol. el. Försv. III. Om kärleken o. lagens fullbordan. 105
därefter tillägga de något af sina
egna påfund, hvarföre man alltid
bör se uppå hela sammanhanget;
ty såsom allmänt bekant är, så är
det oskickligt att döma i en sak
eller svara därtill, utan att man
tillförene har gjort sig bekant med
hela sakens sammanhang och huru
den till hvarjehanda lagens rum
kommer att lämpas. Med Skriftens
språk förhåller det sig så, att
när man framställer dem
fullständigt, så förklara de sig gemenligen
själfva.
Så anföra ock våra motståndare
följande språk lösryckt ur sitt
sammanhang, Luk. 11: »Gifven allmosa
af det I hafven, och se, så äro eder
alla ting rena» *. Våra
motståndare äro alldeles döfva; vi säga
nu så ofta, att till lagens predikan
bör man lägga evangelium om
Kristus, för hvilkens skull de goda
gärningarna behaga Gud; men de
utesluta allestädes Kristus och lära,
att vi förtjäna rättfärdiggörelsen
genom lagens gärningar. Men när
vi fatta detta språk oafstympadt
och i dess sammanhang, finna vi,
att det jämväl fordrar tron.
Kristus straffar fariseerna därföre, att
de mente sig för Gud renas eller
rättfärdiggöras genom förnyade
lekamliga bad och tvagningar,
såsom en påfve, jag vet icke hvilken,
skall hafva sagt om det med salt
bemängda vattnet, att det folket
helgar och renar. En förklaring
däröfver säger, att det ifrån de
så kallade smärre synderna renar.
Sådana voro ock fariseernas galna
meningar; dem straffar Kristus och
sätter emot denna deras
uppdiktade rening en dubbel renhet, den
ena invärtes, den andra utvärtes.
Han befaller, att de invärtes skulle
vara rena, och tillägger om den
utvärtes reningen och säger:
»Gifven allmosa af det I hafven, och
se, så äro eder alla ting rena».
Våra motståndare tillämpa eller
anföra icke rätteligen det ordet
allt, ty Kristus gör följande
slutsats om bägge dessa stycken: då
äro eder alla ting rena, om I
invärtes ären rena genom tron och
utvärtes gifven allmosor och
därmed eder invärtes rening betygen.
Ty han gifver härmed tillkänna,
att den utvärtes renheten bör sättas
uti de verk och gärningar, som af
Gud äro befallda, och icke uti
några människostadgar, såsom
deras bad och reningar då voro och
nu det dagliga bestänkandet med
vigvatten, munkarnes klädedräkter,
åtskillnad på mat och mera sådan
präktig ståt. Men våra
motståndare fördärfva detta språk, i det
de på ett listigt sätt hänföra det
ordet allt till den ena delen
allenast och säga: »Alla ting äro eder
rena, när I gifven allmosa. Men
likväl säger Petrus, att hjärtan
genom tron rengjorda varda **.
När vi alltså betrakta hela
sammanhanget af det anförda stället,
så framställes där detsamma, som
Skriften annorstädes lär, nämligen
att när hjärtan äro genom tron
rena gjorda och därtill allmosor
eller hvarjehanda utvärtes
kärleksverk tillkomma, se, då äro vi
alldeles rena, icke allenast invärtes
utan ock utvärtes. Och det är
underligt, hvarföre icke våra
motståndare sammanknippa det ena
med det andra och tala så väl om
den invärtes som den utvärtes
reningen. Kristus straffade ju
fariseerna, både därföre att de icke
bekymrade sig om tron, som ock
att de försummade göra trons
fruk-| ter. Det är icke redligen handladt
* Luk. 11: 41. ** Apostlag-ärn. 15: 9.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
