Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den Augsburgiska Bekännelsens Apologi eller Försvarsskrift - III. Om kärleken och lagens fullbordan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bek. Apol. el. Försv. III. Om kärleken o. lagens fullbordan. 122
skull behagliga äro och icke af sig
själfva Guds nåd och det eviga lif
vet värdiga. Ty det förkasta vi uti
motståndarnes lära, att de med
sådana Skriftens språk, hvilka de
antingen på ett filosofiskt eller judiskt
sätt förstå, afskaffa trons
rättfärdighet och utesluta medlaren Kristus.
Utaf dessa språk vilja de sluta,
att gärningarna förtjäna Guds nåd,
än såsom en billig vedergällning,
än såsom en fullkomlig förtjänst,
när nämligen kärleken
tillkommer; det är, att de oss för Gud
rättfärdiga göra, och, eftersom de
äro en rättfärdighet, förtjäna ock
det eviga lifvet. Denna villfarelse
förstör uppenbarligen trons
rättfärdighet, som vet och tror, att vi
hafva en tillgång till Gud för Kristi
skull och icke för våra gärningars
skull; som lär, att vi genom vår
öfverstepräst och medlare Kristus
ledsagas till Fadren och hafva en
mild och nådig Fader, såsom ofta
tillförene sagdt är. Och bör denna
lära om trons rättfärdighet uti
Kristi församling ingalunda
förskjutas eller föraktas; ty förutan
densamma kan man icke se eller
förstå Kristi ämbete, och förutan
densamma är hela den öfriga läran
om rättfärdiggörelsen icke annat
än idel lagens lära. Därföre böra
vi framför allt bibehålla
evangelium och läran om löftet, som oss
för Kristi skull skänkt är.
Det är fördenskull icke någon
ringa ting, hvarom vi här tvista
med våra motståndare. Vi söka
icke några fåfänga eller onödiga
spetsfundigheter, när vi förebrå
dem därföre att de lära, att det
eviga lifvet förtjänas genom
gärningarna, och att de således
alldeles utesluta den tro, som
omfattar medlaren Kristus. Ty om
denna tro, som tror, att Fadren
är oss nådig för Kristi skull, finnes
icke det ringaste ord eller bokstaf
hos skolastikerna; utan de lära
allestädes, att vi för Gud
behagliga och rättfärdiga äro för våra
gärningars skull, som antingen af
förnuftet, eller åtminstone af den
kärlekens drift, hvarom de mycket
tala, gjorda äro. Likväl hafva de
några språk, lika de gamla
lärarnes korta och sinnrika meningar,
hvilka de genom en vrång
uttyd-ning skämma och förvärra. De
skryta uti skolorna, att de goda
gärningarna behaga Gud för
nådens skull, och att man bör
förtrösta på Guds nåd. Här förstå
de med det ordet nåd skicklighet
eller färdighet att älska Gud,
liksom hade de gamle velat säga,
att vi skola förtrösta på vår
kärlek, om hvilken vi dagligen nog
erfara huru ringa och oren den
är. Men det är underligt huru de
kunna säga, att man skall förtrösta
på kärleken, när de lära, att man
icke vet, om den är tillstädes eller
icke. Därföre uttyda de icke
ordet nåd såsom Guds
barmhärtighet emot oss; och så ofta, som
man talar om densamma, borde
man ock tillägga tron, emedan
löftet om Guds barmhärtighet,
blidkande och kärlek till oss endast
genom tron af oss emottages; och
i så måtto kunde de rätteligen
säga, att man skall förtrösta på
Guds nåd, och att goda gärningar
behaga Gud af blott nåd, emedan
tron omfattar nåden. Det omtalas
ock mycket i skolorna, att våra
goda verk och gärningar gälla i
kraft af Kristi lidande. Riktigt!
Men hvarföre tillägga de ock icke
något om tron? Ty Kristus är
försoningen, säger Paulus, genom
tron. När förskräckta samveten
l genom tron upprättade varda och
finna, att våra synder afplanade
äro förmedelst Kristi dyra pina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
