Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den Augsburgiska Bekännelsens Apologi eller Försvarsskrift - V. Om bättringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bek. Ap. el. Försv.
V. Om bättringen. 153
tet, att vi genom tron må med
Gud försonade blifva för Kristi
skull, förrän vi kunna hålla eller
göra lagen. Detta förmoda vi vara
rent och klart för alla gudfruktiga
samveten. Häraf må de ock
förstå, hvarföre vi förut lärt och
be-känt hafva, att människorna
varda rättfärdiga genom tron och icke
genom kärleken; förty vi böra
ställa emot Guds vrede, icke vår
kärlek eller våra gärningar, eller
förtrösta på vår kärlek och våra
gärningar utan på medlaren och
försonaren Kristus; ja, vi böra ock
förr omfatta och anamma löftet
om syndernas förlåtelse, än vi
lagen hålla eller göra kunna.
Slutligen, när skall samvetet
blifva lugnadt, om vi därföre undfå
syndernas förlåtelse, att vi älska
Gud eller hålla lagen? Ty lagen
anklagar oss alltid, emedan vi
aldrig hålla eller fullborda Guds lag,
såsom Paulus säger: »Lagen
kommer vrede åstad» *. När
Kryso-stomus talar om bättringen, så
frågar han hvarutaf vi varda vissa
och försäkrade därom, att
synderna äro oss förlåtna? Våra
motståndare fråga ock uti sina böcker
om samma sak. Detta kan icke
utredas eller förklaras, ej heller
kunna samveten lugna eller
tillfredsställda varda, så framt de
icke veta, att det är Guds
befallning och själfva evangeliet, att de
visst och fast tro skola, att
synderna af nåd för Kristi skull
förlåtna varda, och att de icke tvifla
därom, att de blifva dem förlåtna.
Om någon tviflar, så gör han,
såsom Johannes säger, »Gud till en
ljugare uti sina löften» **. Att
denna tros visshet fordras uti
evangelium, det lära och bekänna vi.
Våra motståndare lämna samve-
tena uti ovisshet och tvifvel.
Samvetena uträtta ock ingenting med
tron, när de ständigt tvifla, om de
hafva syndernas förlåtelse. Huru
kunna de uti denna tvifvelaktighet
åkalla Gud? Huru kunna de göra
sig försäkrade, att de bönhörda
varda? Sålunda är hela lefvernet
utan Gud och utan sann
gudsdyrkan. Ty detta är hvad Paulus
säger: »Allt det icke går af tron,
är synd» ***. Och emedan de uti
denna tvifvelaktighet allt framgent
framhärda, så förnimma de aldrig
hvad tron är. Således händer det,
att de omsider falla uti yttersta
förtviflan. Sådan är våra
motståndares lära, en lagens lära,
evangelii afskaffande, en misströstans
eller förtviflans lära. Nu öfverlåta
vi gärna åt alla fromma och
gud-fruktiga män att döma om denna
framställning af bättringen, ty den
innehåller icke något, som är
mörkt, så att de må säga rent
ut, antingen vi eller våra
motståndare hafva lärt det, som för
samveten är mera gudligt och
hälsosamt. Dessa skiljaktigheter uti
församlingen behaga oss sannerligen
icke; hvarföre vi, så framt vi icke
hade stora och viktiga orsaker till
att gå ifrån motståndarne, skulle
alltför gärna tiga. Och emedan
de nu själfva förkasta den
uppenbara sanningen, så står det oss
icke fritt att öfvergifva denna sak,
ty det är icke vår enskilda sak
utan Kristi och församlingens.
Vi hafva sagt, för hvilka
orsakers skull vi framställt dessa
bägge bättringens stycken, ångern och
tron. Och det hafva vi desto hellre
gjort, emedan många uttryck
finnas uti motståndarnes skrifter,
hvilka de från fäderna stympade
anföra och förvränga för att där-
• Rom. 4: 15. " 1 Joh. 5: 10, *" Rom.
14: 2a
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
