Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den Augsburgiska Bekännelsens Apologi eller Försvarsskrift - VI. Om syndabekännelsen och tillfyllestgörelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
B ek. Ap. el. Försv. VI. Om syndabek. o. tillfyllestgörelsen. 157
fallit eller eljest beryktade voro,
icke blefvo åter upptagna utan
vissa tillfyllestgörelser, därföre
gjorde de sin bekännelse för
prästerna, på det att i förhållande till
deras fel skulle
tillfyllestgörelser-na dem pålagda varda. Hela
denna sak har icke haft den ringaste
likhet med detta uppräknande,
hvarom vi tala och strida.
Densamma syndabekännelsen skedde
icke därföre, att man förutan
densamma ej kunde få syndernas
förlåtelse inför Gud, utan därföre, att
tillfyllestgörelserna icke kunde
fö-reskrifvas och påläggas, utan att
man först hade lärt känna,
hvilket slags synd eller fel var
begånget. Ty hvart och ett brott
eller synd hade sin lag, hvarefter
den blef straffad.
Och utaf denna offentliga bikt
hafva vi ock ännu kvar namnet
satisfaktion eller det ordet
tillfyllestgörelse. Ty de gamle fäder
ville icke åter upptaga dem, som
fallna eller beryktade voro, förrän
de först hade förnummit eller
försport deras bättring, så mycket
som ske kunde. Och härtill synas
många orsaker hafva varit. Ty
att straffa dem, som hade fallit,
det tjänte andra till exempel och
varnagel, såsom jämväl en
förklaring i dekreten påminner; det var
ock opassande att strax släppa
dem fram till kommunion, som
illa beryktade människor voro.
Dessa plägseder äro långt före
detta afskaffade och ur bruk
komna; icke heller är det nödigt
desamma åter upptaga, emedan de
icke äro nödvändiga till
syndernas förlåtelse för Gud. Icke heller
har det någonsin varit fädernas
mening, att människorna skulle
förtjäna syndernas förlåtelse genom
sådana plägseder eller
gärningar; ehuru de utvärtes bruken pläga
bedraga de oerfarna, att de mena
sig genom sådana gärningar
förtjäna syndernas förlåtelse för Gud.
Men om någon har så tänkt, så
har han tänkt som en jude och
hedning. Ty hedningarne hafva
ock för sina synder haft några
slags försoningar, genom hvilka
de mente sig med Gud varda
försonade. Men nu, sedan denna
plägsed är ur bruk kommen,
återstår allenast namnet satisfaktion
eller tillfyllestgörelse och ett spår
af samma plägsed däruti, att uti
skriftermålet varda vissa
tillfyllestgörelser föreskrifna, och
bestämmas de såsom sådana gärningar,
som man icke är egentligen
skyldig till att göra; men vi kalla dem
sådana tillfyllestgörelser, som af
kyrkolagen pålagda äro. Om dessa
hafva vi samma mening som om
syndernas uppräknande, nämligen
att dessa tillfyllestgörelser icke
äro af Gud befallda, ej heller till
syndernas förlåtelse nödiga; såsom
icke heller det gamla bruket för
tillfyllestgörelserna vid den
offentliga bikten varit till följd af Guds
befallning nödvändigt för
syndernas förlåtelse. Ty man bör
framför allt bibehålla den sanna läran
om tron, att vi genom tron
bekomma syndernas förlåtelse för
Kristi skull och icke för våra
antingen föregående eller påföljande
gärningars skull. Och för denna
orsaks skull hafva vi i synnerhet
tagit oss före att tala om
tillfyllestgörelserna, på det de icke skulle
antagas till att förmörka trons
rättfärdighet och att människorna
icke skulle mena sig för dessa
gärningars skull bekomma
syndernas förlåtelse. Många satser, som
uti motståndarnes skolor
framställas och läras, understödja äfven
denna villfarelse, såsom att de uti
beskrifningen på tillfyllestgörelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
