Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den Augsburgiska Bekännelsens Apologi eller Försvarsskrift - VI. Om syndabekännelsen och tillfyllestgörelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
B ek. Ap. el. Försv. VI. Om syndabek. o. tillfyllestgörelsen. 164
Herre Jesus Kristus» *. Han
säger icke: som gifver oss segern,
om vi emot döden framställa våra
egna tillfyllestgörelser. Våra
motståndare göra sig mycket fåfängt
bekymmer om skuldens förlåtelse
och förstå icke, hurusom uti
skuldens förlåtelse hjärtat befrias ifrån
Guds vrede och den eviga döden
genom tron på Kristus.
Fördenskull emedan Kristi död är en
tillfyllestgörelse för den eviga
döden, och emedan motståndarne
själfva bekänna, att deras
tillfyllestgörande gärningar, som vi icke
äro skyldiga till att göra, utan dem
människostadgar bjuda och befalla,
hvarom Kristus säger, att de äro
onyttiga gudstjänster; så kunna vi
tryggt och säkert säga, att dessa
tillfyllestgörelser äro icke af Gud
befallda och fördenskull icke
nödiga för eftergifvandet hvarken af
skulden, det eviga straffet eller
skärseldens straff.
Men våra motståndare göra här
ett inkast och säga, att hämnden
eller straffet är nödigt till
bättringen, förty Augustinus säger:
»Bättringen är en straffande hämnd»
m. m. Vi tillstå, att hämnden eller
straffet är nödigt uti bättringen,
icke såsom en förtjänst eller
betalning, såsom våra motståndare
föregifva om tillfyllestgörelserna,
utan hämnden är efter formen uti
bättringen, det är, att nya födelsen
sker genom ett stadigvarande den
gamla människans dödande. Vi
anse det ej vara så illa sagdt af
Scotus, att bättringen (poenitentia)
kallas ett straffets uthållande
(poe-næ tenentia). Men om hvilket straff,
om hvilken hämnd talar
Augustinus? Han talar för visso om det
rätta straffet, om den
sannskyldiga hämnden,nämligen om ångern
och om de rätta
samvetsförskräc-kelserna. Icke heller utesluta vi
här kroppens utvärtes dödande,
som följer på själens rätta ångest
och bedröfvelser. Våra
motståndare fara mycket vilse, om de
mena, att de af kyrkolagen
påbjudna tillfyllestgörelserna äro
rättare ett straff än de rätta
förskräckelserna uti hjärtat. Det är
ganska dåraktigt och orimligt att
förvränga ordet straff till de fåfänga
och kalla tillfyllestgörelserna och
icke lämpa det till de grufliga
sam-vetsförskräckelser, hvarom David
säger: »Helvetets band hafva
omfattat mig, och dödens snaror hafva
öfverfallit mig» **. Ho skulle icke
hellre vilja gå i full vapenrustning
till s:t Jakobs kloster och Petri
basilika och flerestädes än lida
och utstå den outsägliga ångest
och förskräckelse, som uppstår
jämväl hos de medelmåttiga, om
| bättringen är sann och uppriktig.
Men, säga de vidare, det
tillkommer den gudomliga
rättfärdig-heten att straffa synden. Ja, den
varder för visso straffad uti
ångern, då Gud visar sin vrede uti
dessa förskräckelser, såsom
David betygar, när han beder: »Ack,
Herre, straffa mig icke i din vrede
och näps mig icke i din
grymhet» ***.’ Och Jer. uti sitt 10: »Näps
mig, Herre, dock med måttlighet,
och icke uti din grymhet, på det
du icke skall platt göra mig til!
intet» †.’ Här talar han i sanning
om de grufligaste straff. Våra
motståndare bekänpa ock, att ångern
kan vara så stor, att ingen egen
j tillfyllestgörelse erfordras.
Fördenskull så är ångern rättare ett
straff än tillfyllestgörelsen.
Dessutom äro ock de heliga döden
i underkastade samt alla allmänna
• 1 Kor. 15: 57. " Psal. 18: 6. "* Psal. 6: 2. † Jer. 10: 24.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
