Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den Augsburgiska Bekännelsens Apologi eller Försvarsskrift - VI. Om syndabekännelsen och tillfyllestgörelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
B ek. Ap. el. Försv. VI. Om syndabek. o. tillfyllestgörelsen. 169
kunna evangelium, lyda föräldrar
och öfverhet, taga flitigt vara på
vår kallelse, icke dräpa, icke
bära hat och afund till vår nästa,
utan vara försonliga, gifva gärna
de fattiga något, så mycket vi
kunna efter vår förmåga, icke hora
och bola, utan styra, späka och
kufva köttet, icke för att aftjäna
det eviga straffet därmed, utan
på det köttet icke måtte åtlyda
djäfvulen, och att det icke må
"för-törna den Helige Ande; ja ock att
tala sanningen. Dessa frukter
hafva Guds bud och befallning, och
för Guds namns ära och för Guds
befallnings skull böra de ock göras
och visas; ja, de hafva ock sina
belöningar med sig. Men hvad
det beträffar, att de eviga straffen
icke varda tillgifna eller förlåtna
utan för tillfyllestgörelsens skull
uti skärselden eller för andra vissa
gärningars skull, som
människostadgarna föreskrifva och pålägga,
det lär icke den heliga skrift.
Aflåten var fordom en
försköning ifrån den offentliga
botgöringen, på det människorna icke
skulle dymedelst allt för mycket
betungade varda. Om nu
tillfyl-lestgörelserna och straffen kunna
eftergifvas och förlåtas genom
människors makt och myndighet,
så är ju denna vedergällning icke
nödvändig enligt Guds befallning.
Ty ingen människomakt eller
myndighet kan upphäfva Guds bud
och befallning. Vidare, som nu
denna plägsed af sig själf
kommit ur bruk och det med
biskoparnes tysta medgifvande, så
behöfver man nu icke mera dessa
eftergifter; dock har namnet aflat
ännu kvarblifvit. Och såsom man
icke har förstått
tillfyllestgörelser-na om en världslig tuktan utan
om en straffets vedergällning; så
har man ock illa förstått ordet
aflat och uttydt det om en sådan
förlåtelse, hvarigenom själarna
ifrån skärselden kunde befriade
varda; ehuru dock nycklarna
hafva allenast makt att här på jorden
binda och lösa, efter det, som
Kristus säger: »Allt det du binder
på jorden, det skall vara bundet
i himmelen; och allt det du löser
på jorden, det skall vara löst t
himmelen»*; ehuruväl, såsom vi
tillförne sagt, nycklarna icke
hafva makt att pålägga några straff
eller stifta och inrätta några
gudstjänster utan hafva allenast makt
till att förlåta dem synderna, som
omvända sig, och att straffa och
bannlysa dem, som icke vilja
omvända varda. Ty såsom lösa
betyder förlåta synderna; alltså
betyder ock ordet binda att icke
förlåta synderna. Ty Kristus talar
om det andliga riket. Och Guds
befallning är, att evangelii tjänare
må aflösa dem, som omvända
varda, såsom Paulus säger: Herren
har gifvit oss makt till
förbättring**; därföre är deras
reservatio casuum, eller förbehållet at
syndaförlåtelsen i vissa fall, icke
annat än en utvärtes och världslig
sak. Ty de kunna väl förbehålla sig
makt och myndighet att frikalla
någon ifrån det straff, som deras
kyrkolag pålägger, men icke ifrån
skulden inför Gud hos dem, som
rätteligen omvända varda.
Fördenskull döma ock våra
motståndare rätt, då de bekänna och
tillstå, att samma reservatio
casuum, eller förbehåll af
syndaförlåtelsens undfående i vissa fall,
bör icke uti dödsstunden hindra
någon ifrån aflösningen.
Vi hafva nu framställt
hufvudinnehållet af vår lära om bättringen,
hvilken lära vi för visso veta vara
: Matt. 16: 19.
2 Kor. 10: 8.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
